Jens Jakob Lapidus
Född: 24 maj 1974
Bor: I Stockholm
Familj: fru Hedda (som är affärsadvokat) och sonen Jack (snart ett år)
Utbildning: Jur.kand. (Stockholms Universitet och Queen Mary And West Field University i London), 1998 – 2001
Karriär: affärsadvokat på Servando LAW (2002), tingsnotarie i Sollentuna tingsrätt (2003-2004), affärsadvokat på Mannerheim & Svartling (2004-2007), brottsmålsadvokat på Försvarsadvokaterna (sedan början av 2007)
Det överträffar alla förväntningar, det är ju inget jag hade förberett mycket på, skrattar den svenske advokaten och numera även författaren Jens Lapidus, fortfarande lite chockad.
Han har ju bara gjort något på kul, som en hobby ungefär. Och ja, det ska bli en film också.
Någon gång under hösten 2006 började en extremt välklädd och stilig (skofetischist för resten), ung man synas allt oftare i offentligheten: i förlagsreklam och på tidskriftsomslag, i artiklar i tidningar och på tv-sofforna i morgon-tv och kulturprogram. Men det var inte en fet pr-kampanj som hade satt fokus på en okänd författare, förlagen storsatsar inte på debutanter. Det var mun-mot-mun metoden som nu började ge resultat. Någon hade läst boken, sen en till, en till. Kanske njöt han ännu mer, för nu gjorde medierna jobbet i stället. Man kunde inte se att han vantrivdes precis. Snart visste alla vem denne elegante kostymklädde var: en deckardebuterande advokat, Jens Lapidus. Det osvenskt klingande efternamnet (med betoning på i) väckte nyfikenhet, från början en judisk släkt som i mitten av 1800-talet tog sig från Litauen till Sverige. Men det var nåt annat också: det talades om ett nytt löfte inom den svenska deckargenren.
– Jag ville experimentera och skapa en ny typ av kriminalroman. Det här finns inte i Sverige. Det är inte som de traditionella svenska deckare som börjar med ett mord och sen utreder man det där mordet. Mina böcker är lite udda djur i deckargenren, börjar Jens Lapidus, 34, lite kaxigt.
Arbetet som tingsnotarie tände en eld
Men nu har hans udda djur lett till en viss framgång om vilket Jens Lapidus uttalar de klassiska det hade jag ju aldrig kunnat drömma om, men var började sagan egentligen?
I juni 2003 klev Jens Lapidus in i Sollentuna tingsrätt för att börja ett två-årigt arbete som tingsnotarie. Han var rätt nybakad som jurist och hade fått ett eftertraktat jobb som skulle ge honom bra meriter för framtiden. Som tingsnotarie var han en assistent till domaren som förberedde och handlade mål och förde protokoll under rättegångarna. I enklare mål fick han döma själv.
– Där kom jag i kontakt med en värld som man inte så lätt kommer i kontakt med annars. Jag blev väldigt intresserad, fascinerad kan man säga. Jag stötte på mycket saker. Jag läste polisens utredningar, såg de här människorna i rättegången, hur de såg ut, vad de klädde sig i, vad de sade och berättade.
Ett av de första målen han protokollförde var ett lägenhetsrån, en så kallade rushning där tre unga killar rånar folk på mobiltelefoner, buss- och id-kort under en fest. Lapidus var skakad av rånets brutalitet, gärningsmännens aggressivitet, men lika mycket av deras desperation och utsatthet.
– Då började jag vakna inom mig, då började jag skriva. Först var det ingen tanke att skriva en bok utan jag bara skrev korta stycken. Det var som ett behov. Jag kände att här får jag tillgång till något som är så speciellt att jag måste bara skriva om det.
Lapidus hade klivit rakt ner i Stockholm förorters undre värld. Detta var ett Stockholm han inte kände till, själv uppvuxen i en lugn medelklasstillvaro i Gröndal. Också det en förort till Stockholm. Denna händelse gav den slutliga kicken till att börja skriva.
Svensk deckare i ny dräkt
Så småningom satte han ihop sina små berättelser till en hel story och skickade till ett bokförlag. Debutboken Snabba cash såg dagens ljus i juli 2006. Den handlar om bratsen vid Stureplan, d.v.s. uppkomlingar på det som kallats det fashionabla Stockholms medelpunkt där landets mest kända innekrogar, de hippaste dansställerna ligger och där kokainet flitigt byter ägare. Även om allt i Lapidus böcker är upphittat, bottnar de ju naturligtvis i den insyn och kännedom om Stockholms undre värld han fick via sitt jobb.
Snabba cash hyllades för sitt språk och för sin realism. Och för den hårdkokta stilen med korthuggna meningar i stackato-stil, som tidigare hade saknats i svenska deckare. Stilen som Lapidus själv kallat för Stockholm noir.
– Jag skildrar den mörka sidan av Stockholm och jag skildrar världrar som inte brukar skildras annars i svenska böcker. Den typen av brottslighet som jag beskriver, knark och prostitution faktiskt på riktigt finns i Sverige. Till skillnad från många traditionella deckare som kanske skriver om något bestialiskt ritualmord. Jag menar det finns inte. Men det jag skriver om finns. Det är den verkliga brottsligheten i Sverige.
Författarskapet har inneburit ett annat sätt att jobba med språket.
Det kan ju vara ganska befriande att få flippa ut lite och bara använda ord för att de känns bra i munnen, ord som låter bra.
Till skillnad från att vara jurist som måste använda ett språk som ska vara så kortfattad och kompakt precis som möjligt.
– Eftersom mina böcker handlar om väldigt våldsamma och aggressiva händelser, har jag försökt återskapa ett språk som också ska kännas aggressivt och våldsamt.
Alltså var Lapidus en ny röst i den svenska litteraturen. Men det var inte bara språket och stilen, det var också perspektivet. Han var ensam om att berätta utifrån de kriminellas perspektiv.
– Det är ju inga poliser som har huvudrollen i mina böcker.
Människor är sammansatta
Läsarna har hört av sig via e-mejl eller Facebook eller ringer.
– Det är väldigt roligt att möta dem. Ofta är det yngre personer som kanske inte läser så mycket annars. Det är rätt kul när man kan leda in människor på litteraturens väg.
Extra glad blir han om kriminella ger feedback.
– Det får jag hela dagarna i mitt jobb. De tycker båda böckerna är bra. Människor som begått brott vet, till skillnad från de flesta andra, vad som är trovärdigt och inte.
– Många journalister har också frågat om jag fått hot men det har jag aldrig fått. Jag tror att människor som beskrivs i mina böcker känner sig tvärtom att det är kul att någon skriver för en gångs skull om deras värld.
Lapidus har ingen politisk agenda eller programförklaring men när han skrev sin andra bok klarnade hans människosyn under resans gång.
– Det är lite därför jag har bytt till brottsmålsadvokat, jag var ju tidigare affärsadvokat. Det beror på ett socialt patos. Jag vill visa människor som hela människor. Det ska inte vara så svartvitt, att de onda är jätte onda och de goda är jätte goda. Det finns en skala och alla människor, även brottsliga människor kan innehålla spår av godhet i sig.
Snabba cash kom ut på finska i augusti (Rahalla saa, Like) och nästa år kommer även Aldrig fucka upp (andra delen i trilogin) på finska. Förutom till finska är Snabba cash översatt till
ett tjugotal språk till.
