Den nya diskrimineringslagen ersätter lagen om likabehandling från 2004.
– Lagen förbättrar rättsskyddet hos de som blivit diskriminerade och utvidgar skyldigheten att främja likabehandling, fastslog justitieminister Anna-Maja Henriksson i samband med att den trädde i kraft.
Nytt är att skyldigheten att verka för likabehandling utökas till att förutom myndigheter även gälla arbetsgivare, läroanstalter och utbildningsanordnare. Dessutom inrättas en särskild diskrimineringsombudsman, vilken ersätter tidigare minoritetsombudsmannen.
– Det väsentliga för till exempel ålder som diskrimineringsgrund är att skyddet mot diskriminering i den nya lagen är likvärdigt, medan tidigare var skyddet mot diskriminering på grund av etnisk ursprung bredare.
– Den nya diskrimineringsombudsmannen ska i fortsättningen övervaka efterlevnaden av diskrimineringslagen när det gäller alla former av diskriminering, säger direktör Johanna Suurpää vid justitieministeriet till Juristnytt.
Central arbetsrättsfråga
Professorn i arbetsrätt Seppo Koskinen flyttade 2013 från Lapplands universitet till motsvarande professur vid Åbo universitet.
– Jag är nu 64 år så i det avseendet känns frågan om åldersdiskriminering som något personligt näraliggande. Åldersdiskriminering är också en central arbetsrättslig fråga, påpekar han för Juristnytt.
Hur stort är då problemet med åldersdiskriminering i arbetslivet i Finland? Professor Koskinen hänvisar till Arbetslivsbarometern 2013, enligt vilken var tionde person ansåg att det på arbetsplatserna förekommer diskriminering av dem med hög ålder.
– Men det är inte säkert att man på alla arbetsplatser ens identifierar åldersdiskriminering, så den verkliga siffran är säkert högre, påpekar han och fortsätter:
– Dessutom baseras siffrorna antagligen endast på anställningsförhållanden. Övriga arbetstagare har ingen inblick i anställningsprocesser och det är heller inte lätt att upptäcka dold inriktning på de äldre vid uppsägningar.
En rättvisare bild ger kanske Europaparlamentets så kallade Eurobarometer från 2012, enligt vilken 42 procent av finländarna anser att diskriminering mot personer i åldern över 55 år är utbredd.
– Äldre arbetstagare anses vara mindre kvicka är de unga eller medelålders. Säkert antas också, att de inte är lika villiga att lära nytt, fastslår Koskinen.
Svårt orka till 65
Vad händer då när Finland, förmodligen, med start 2017 gradvis höjer den lägsta pensionsåldern från nuvarande 63 till 65 år..?
– Vid en höjd lägsta pensionsålder är arbetstagarna redan i den bemärkelsen ”gamla”, att de ”fel” jag nämnt ytterligare kommer att accentueras.
– Många kommer säkert också verkligen ha svårt att vara vid full vigör eller ens i tillräckligt gott skick för att kunna arbeta ända fram till 65 års ålder, svarar professor Koskinen.
Den nya lagen betecknar han alltså som ett steg framåt och ”verkligen viktig”.
– Även om den i praktiken säkert kommer att leda till problem med implimenteringen, på grund av sin omfattning och bredd, så är ett gott rättsskydd mot diskriminering en central princip i västerländska rättssamhällen.
Juridiskt huvudbry
Ett lagrum som med största sannolikhet kommer att vålla huvudbry är paragraf 12 om ”Legitima grunder för särbehandling i yrkesverksamhet och vid anställning”. Där stipuleras bland annat att särbehandling är berättigad om den exempelvis ”föranleds av verkliga och avgörande krav som gäller arbetsuppgifternas art och utförande”.
– Varje jurist märker genast att denna paragraf innehåller många tiotals tolkningsmöjligheter, konstaterar Koskinen.
Ser han fler komplikationer i den nya lagen?
– Ja, något som är intressant men svårt att i förväg bedöma är den ersättning som ska utgå vid brott mot lagen. Ersättningen sägs ska stå i proportion till brottets allvarlighetsgrad, men lagen anger alltså varken mini- eller maxinivåer.
– För att lagen ska vara effektiv krävs en tillräcklig storlek vad gäller ersättning. Framtiden får utvisa på vilka nivåer den hamnar.
– Skulle ersättningsnivåerna visa sig bli för låga måste lagstiftaren fastställa minimum.
Ny diskrimineringslag trädde i kraft i början av 2015
Finland fick den första januari i år en ny diskrimineringslag. Den ersätter lagen om likabehandling som trädde i kraft 2004.
I lagen om likabehandling är ålder ett av flera kriterier för när diskriminering är förbjuden. Övriga faktorer är etniskt eller nationellt ursprung, nationalitet, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd, funktionshinder, sexuell läggning eller någon annan orsak som gäller hans eller hennes person.
I den nya diskrimineringslagen utvidgas skyldigheten att verka för likabehandling. Förutom för myndigheter gäller den nu även arbetsgivare, läroanstalter och utbildningsanordnare.
Dessa är skyldiga att ta fram en plan för likabehandling om de regelbundet har minst 30 anställda.
För att se till efterlevnaden av den nya lagen inrättas en diskrimineringsombudsman, som ersätter tidigare minoritetsombudsmannen. Det instiftas även en jämställdhetsnämnd samt en jämställdhetsombudsman.
Text: Sören Viktorsson