|
Behovet av förfarande garantier vid domstolsanknuten medling
Text Gisela Knuts (gisela.knuts@roschier.com) Foto Futureimagebank.com Lagen om medling i tvistemål i allmänna domstolar (663/2005) trädde i kraft 1.1.2006. Därigenom införs i Finland en tvistlösningsmetod som man i allmänna ordalag brukar omtala som domstolsanknuten medling. Tvistlösningsmetoden har väckt särskilt intresse i Norden: den är sedan länge känd i Sverige under namnet särskild medling, men har tyvärr endast fått begränsad tillämpning i praxis. I Norge pågår sedan mitten av 1990-talet ett försök med s.k. ”rettsmekling”, vilket fallit väl ut och fått relativt stor praktisk betydelse. Sedan några år pågår också ett motsvarande försök i Danmark under namnet ”retsmægling”. Domstolsanknuten medling är, som namnet indikerar, medling som sker i anknytning till domstolen. Vid domstolsanknuten medling utses en medlare som har i uppgift att försöka få parterna att förlikas. Det är alltså inte fråga om en tvistlösningsmetod där medlaren bestämmer vad som är rätt eller fel, utan det är parterna själva som med hjälp av medlaren kommer fram till lösningen. Domstolsanknuten medling, som alltså är en kombination av rättsskipning och alternativ tvistlösning, aktualiserar vissa grundläggande frågor. Rättsskipningen karakteriseras av formaliteter och regler, medan medling är frivillig och flexibel. Dessa motpoler är inte alltid lätta att sammanjämka. Vidare sker domstolsanknuten medling vid (eller i direkt anknytning till) domstol och t.ex. i Finland under ledning av en domare. Trots detta resulterar den inte i ett avgörande av vad som är rätt och fel. Inte heller detta är helt oproblematiskt. Den domstolsanknutna medlingens hybrida natur – dels rättsskipning, dels alternativ tvistlösning – är av särskilt intresse i förhållande till förfarandegarantier. Med förfarandegarantier avser jag de garantier som uppställs för att trygga parternas rätt till ett rättvist och adekvat förfarande. Förfarandegarantier betonas vid rättsskipningen: domaren ska vara opartisk, parterna ska behandlas lika, förfarandet ska vara kontradiktoriskt och rättegången ska vara offentlig. Vid alternativ tvistlösning, däremot, ligger fokus inte alls på förfarandegarantier utan på parternas intressen. Denna grundläggande skillnad aktualiserar förstås frågan om vilken betydelse förfarandegarantier ska tillmätas vid domstolsanknuten medling. Vad innebär det för domarens opartiskhet då han överger sin traditionella dömande roll och i stället börjar medla mellan parterna? Kan domstolarna erbjuda tvistlösning som inte uppfyller de grundläggande krav som man i ett demokratiskt samhälle förknippar med rättsväsendet? Och finns det förfarandegarantier som är så centrala att de inte kan åsidosättas vid domstolsanknuten medling? Dessa frågor utgör avhandlingens kärna. För att besvara de ovannämnda frågorna har jag granskat den domstolsanknutna medlingen med hjälp av rättsdogmatisk metod. För det första har jag valt tre specifika förfarandegarantier: rätten till opartisk handläggning, rätten till lika behandling och kontradiktoriskt förfarande samt rätten till offentlig förhandling. De tre förfarandegarantierna är garantier för en rättvis rättegång och tryggas i både grundlagen och europeiska mänskorättskonventionen. Frågan är alltså om de bör tryggas också vid domstolsanknuten medling. För det andra har jag valt tre rättsinstitut som alla på ett eller annat sätt är besläktade med den domstolsanknutna medlingen. Jag har valt att granska vilken betydelse de nämnda förfarandegarantierna givits vid medling, domarens förlikningsverksamhet och skiljeförfarande. För det tredje har jag valt att granska tre nordiska exempel på domstolsanknuten medling: medling i tvistemål i Finland, rettsmekling i Norge och särskild medling i Sverige. Trots att dessa är exempel på samma rättsinstitut uppvisar de väsentliga skillnader. Detta har gjort det intressant att jämföra dem med varandra för att komma fram till vilka som egentligen är den domstolsanknutna medlingens centrala karakteristika. Jag har kunnat konstatera att den domstolsanknutna medlingens starka anknytning till rättsskipningen gör att man bör ställa krav på förfarandegarantier vid domstolsanknuten medling. Detta alltså trots den frivillighet och flexibilitet som präglar förfarandet. Det är främst rätten till opartisk handläggning – och i dess kölvatten rätten till lika behandling – som bör tryggas vid domstolsanknuten medling. Eftersom den domstolsanknutna medlingen saknar ett dömande element har rätten till kontradiktoriskt förfarande däremot knappast någon betydelse. Rätten till offentlig förhandling är den kanske mest problematiska av de granskade förfarandegarantierna. Rätten till offentlig förhandling rimmar illa med medlingens syften och genomföringssätt – för att parterna ska kunna nå en uppgörelse i godo krävs framförallt att de har förtroende för varandra och för medlaren. Ett sådant förtroendefullt förhållande kan vara svårt att uppnå om förfarandet är offentligt. Eftersom den domstolsanknutna medlingen emellertid försiggår vid domstol är det inte heller lätt att motivera att helt utesluta rätten till offentlig förhandling. I de olika nordiska länderna har man på denna punkt valt olika vägar. Det norska förfarandet är icke-offentligt medan den finska lagen om medling i tvistemål i allmänna domstolar utgår från att förfarandet i sig är offentligt men att man kan göra undantag från offentligheten på vissa grunder. Slutsatsen att man vid domstolsanknuten medling bör ställa krav på förfarandegarantier hänger ihop med att den domstolsanknutna medlingen är knuten till rättsskipningen. Anknytningen till rättsskipningen medför nämligen ett krav på legitimitet och förutsägbarhet. Det är otänkbart att domstolarna skulle härbärgera en tvistlösningsmetod som skulle vara helt ”vild”, dvs. sakna förfarandegarantier. Genom att kräva att förfarandet ska uppfylla vissa minimikrav försäkrar man sig om att domstolen inte hänvisar parterna till ett förfarande som kan skada tilltron till rättsväsendet. Man minimerar också möjligheterna till godtycke och understryker förutsägbarheten. Den domstolsanknutna medlingen har uppkommit som ett svar på de utmaningar som rättsskipningen står inför idag. Ett av de största hoten mot medborgarnas rättsskydd framhålls ofta vara att rättegången är långsam, ineffektiv och dyr. Detta kan delvis förklaras med att rättegången är starkt reglerad och därför relativt formbunden. Formaliteterna upplevs som ett hinder för medborgarna att få rättvisa. För att råda bot på de nämnda bristerna har man på många håll utvecklat alternativ till rättsskipningen, dvs. alternativ tvistlösning. Den alternativa tvistlösningens potential har ansetts ligga i att den är snabbare, säkrare och billigare än rättsskipningen. Traditionellt har den alternativa tvistlösningen och rättsskipningen uppfattats som varandras motpoler. På senare tid har ett allt större intresse riktats mot möjligheterna att kombinera rättsskipning och alternativ tvistlösning. Från att alltså ha upplevts som väsensskilda kan man nu alltså se en utveckling där rättsskipningen och den alternativa tvistlösningen närmar sig varandra. Ett sätt att kombinera rättsskipning och alternativ tvistlösning är att i rättegången införa element av alternativ tvistlösning, som vid domstolsanknuten medling. Trenden att kombinera rättsskipning och alternativ tvistlösning visar ett intressant mönster. Om man utgår från rättsskipningen som tvistlösningens grundmodell kan man se den alternativa tvistlösningen som en reaktion mot rättsskipningen. Rättsskipningens reglerade och rigida natur har skapat ett behov för ett flexibelt alternativ, som kan beakta parternas vilja och behov i det enskilda fallet. Den utveckling som den alternativa tvistlösningen nu genomgår är mycket intressant. Den alternativa tvistlösningen står på många håll under starkt tryck mot ökad reglering. Särskilt ställs krav på rättvisa och förfarandegarantier. Det verkar alltså som om den alternativa tvistlösningen är på väg att genomgå en mutation: från oreglerat och flexibelt till reglerat och rigitt. Man kan fråga sig om den här utvecklingen kommer att föda ett behov av ett alternativ till den alternativa tvistlösningen – ett alternativ till alternativet? Den ökade betydelse som förfarandegarantier ges vid alternativ tvistlösning är oerhört intressant – det verkar nämligen röra sig om ett i det närmaste universellt tryck. Man kan fråga sig om inte detta tryck mot att skapa förfarandegarantier egentligen visar på en minsta gemensam nämnare, nämligen uppfattningen om att det är av yttersta vikt att i varje förfarande trygga att parterna behandlas rättvist och lika, att de blir opartiskt bemötta och har lika möjligheter att föra sin sak. Jur.kand. (disp.) Gisela Knuts disputerade vid Helsingfors universitet 4.2.2006 med avhandlingen Förfarandegarantier vid domstolsanknuten medling. Opponent var professor Bengt Lindell från Uppsala universitet och kustos professor Dan Frände från Helsingfors universitet. Gisela Knuts arbetar som advokat vid Roschier Holmberg Advokatbyrå Ab och är specialicerad på tvistlösning. |
