Den tvåspråkiga processen – en utmaning för domaren

Den tvåspråkiga processen – en utmaning för domaren

Den rätt att använda sitt eget språk som språklagen garanterar är en grundläggande förutsättning för en rättvis rättegång. Människan uttrycker sig bäst på sitt eget modersmål. En rättvis rättegång kan dock inte förverkligas om parterna inte förstår varandra eller den personbevisning som företes i målet och om de inte blir förstådda av domstolen.

Min avsikt är att i denna artikel belysa de utmaningar som den tvåspråkiga rättegången förorsakar en domstol i mål där det används både finska och svenska. I en sådan rättegång kan tvåspråkigheten bero antingen på att parterna har olika språk eller på att ett vittne som hörs i ärendet talar ett annat språk än parterna som har ett gemensamt språk. Synvinkeln i artikeln är en tvåspråkig nyländsk tingsrätts och speciellt en domares som har finska som modersmål.

Genuint tvåspråkig rättegång

Domstolens första viktiga skyldighet då den påbörjar handläggningen av ett tvåspråkigt mål är att se till att parterna inte får en sådan bild att någon eller några av dem i själva verket förväntas avstå från att använda sitt modersmål vid handläggningen av målet. Detta kan undvikas genom att se till att man använder partens eget språk t. ex. i den begäran om skriftliga anspråk som tillställs målsäganden i brottmål även om svaranden talar ett annat språk och handläggningsspråket således är ett annat än målsägandens modersmål. På motsvarande sätt måste man – i såväl brottmål som tvistemål – även annars beakta parternas modersmål i de stämningar, begäranden om utlåtanden och kallelser som utfärdas i ärendet.

Vid handläggningen av tvåspråkiga tvistemål och ansökningsärenden kan det vara bra med tanke på smidigheten av förberedelsen att det i ett förberedande sammanträde används endast målets handläggningsspråk dvs. det språk på vilket domen eller beslutet kommer att utfärdas. I ett förberedande sammanträde framställs partens ståndpunkt jämte motiveringar vanligtvis av rättegångsbiträdet i stället för själva parten. Huvudförhandlingen avviker väsentligt från förberedande sammanträden. I huvudförhandlingen hörs parterna i bevissyfte och även annan personbevisning tas emot. Därför är det särskilt viktigt att se till att rättegångens tvåspråkighet till fullo förverkligas i huvudförhandlingen. Detta gäller såväl tvistemål och ansökningsärenden som brottmål.

Domaren som tolk

Den största utmaningen för tingsrätten utgörs av hur en genuint tvåspråkig rättegång i praktiken lyckas. Den svenskspråkiga befolkningen – åtminstone dess aktiva del som utgör majoriteten av svenskspråkiga deltagare i rättegångar – besitter vanligtvis så pass utmärkta kunskaper i finska språket att de sällan upplever sig vara i behov av tolkningshjälp för att kunna förstå en finskspråkig motpart eller ett finskspråkigt vittne. Denna typ av tolkningshjälp har mycket sällan begärts i de rättegångar där jag varit ordförande. Även i dessa sällsynta fall har det någon gång blivit uppenbart att tolkningshjälp i själva verket inte behövts. I en del tvåspråkiga rättegångar har också finskspråkiga parter haft så goda kunskaper i svenska att någon tolkning inte behövts.

Tyvärr kan en rätt stor del av den finskspråkiga befolkningen på tvåspråkiga orter svenska ganska dåligt. För en del är det t.o.m. omöjligt att förstå svenskt talspråk. I praktiken är tolkning nödvändig just för de här personernas del. Tolkningshjälp är särskilt av nöden för att de skall kunna få del av uttalanden av en svenskspråkig motpart eller ett svenskspråkigt vittne.

Domaren som tolk befinner sig både principiellt och i praktiken i en rätt besvärlig situation. Principiellt sett är domarens uppgift i en rättegång att avgöra den tvist som är inför domstolen. Domarens skyldighet är att leda processen på ett sådant sätt att ärendet blir rättvist och opartiskt behandlat samt att på grund av det som skett i rättegången avgöra målet med en så rättvis och välmotiverad dom som möjligt. Det torde inte alltid vara lätt för en domare att förena rollen som tolk med de här huvuduppgifterna.

Tolkning är en uppgift som domare saknar utbildning till. Själv har jag upplevt det beklagligt att vissa nyanser i samband med tolkningen eventuellt gått förlorade. Detta kan ha lett till att autenticiteten av den tolkade berättelsen blivit lidande. Å andra sidan har de personer vilkas utsagor tolkas vanligtvis rätt goda möjligheter att kontrollera tolkningens riktighet samt att rätta till eventuella mindre lyckade översättningar, eftersom de vanligtvis är svenskspråkiga och har utmärkta kunskaper i finska språket. Dessutom måste en domare som utför tolkningen koncentrera sig speciellt väl på vad den ifrågavarande personen säger. Då blir han – för att säkerställa tolkningens riktighet – också tvungen att kontrollera de delar av utsagan som eventuellt förblir oklara för honom. Jag har som ordförande även upplevt att tolkningen skötts av en av närvarande advokaterna. Då har domarens roll begränsats till kontrollerande av tolkningens riktighet.

Facktermer och andra utmaningar

Som till modersmålet finskspråkig har jag försökt själv att så bra som möjligt förbereda mig för tvåspråkig rättegång även ur språklig synvinkel. Ett sådant förberedande består t. ex. i att man försöker tänka på eller t.o.m. – särskilt beträffande facktermer – utreda vilka ord och uttryck på finska och svenska bäst motsvarar varandra. I brottmål är förundersökningsprotokoll ofta till hjälp härvid. I tvistemål innehåller parternas skrivelser samt därtill fogade skriftliga bevis oftast det i ärendet centrala fackordförrådet. T. ex. i mål som har med byggande att göra – mål angående nedsättning av köpeskillingen vid bostadsköp m.m. – kan fackordförrådet annars vara mycket främmande för en person med annat modersmål även om denna person i och för sig har mycket goda kunskaper i det andra inhemska språket. Ett sådant här språkligt förberedande inför rättegången kan även ha en positiv inverkan på hur själva handläggningen annars lyckas.

Då man strävar efter en lyckad tvåspråkig rättegång är en mycket central fråga – t.o.m. viktigare än i rättegångarna i allmänhet – hur väl och smidigt samarbetet mellan å ena sidan parterna och deras biträden och å andra sidan domstolen fungerar i handläggningen av målet. För en lyckad tvåspråkig rättegång förutsätts att parternas ståndpunkter och uttalanden genuint förmedlas till motparter och domstolen i den avsedda betydelsen.

För att säkerställa detta kan det någon gång vara nödvändigt att förklara den egna ståndpunkten en gång till och eventuellt med enklare uttryck än vad man skulle använda vid samtal med personer med samma modersmål.

I detta hänseende har mina egna erfarenheter som främst härstammar från min tid som tingsdomare i Borgå tingsrätt (1997–2001) varit mycket uppmuntrande och positiva.

Brist på svenskspråkiga jurister?

Hur kan förverkligandet av tvåspråkigheten i rättegång sedan tryggas i framtiden? Tyvärr är jag inte särskilt optimistisk i detta hänseende. Än så länge har det varit tillräcklig tillgång på svenskspråkiga jurister för de tvåspråkiga tingsrätternas behov. Inom åklagarväsendet har situationen inte alltid varit lika god. Det är skäl att befara att lönenivån inom domstolsväsendet utgör ett allt större hinder för rekrytering av svenskspråkiga jurister till domartjänster. Det finns t. ex. inom advokatverksamheten samt i företagen en hel del bättre avlönade tjänster för unga svenskspråkiga jurister än de tjänster som domstolsväsendet kan erbjuda. Dessutom kommer löneklyftan mellan den privata sektorns tjänster och domstolsväsendets tjänster endast att utvidgas i framtiden. Då det dessutom tar en oskälig lång tid innan man kan räkna med att få en fast domartjänst och då en stor del av de domartjänster som kommer att öppnas under närmaste åren planeras att lämnas obesatta, kan domarkarriären inte te sig särskilt lockande för en ung jurist med goda språkkunskaper.

En partiell lösning kan eventuellt finnas genom att satsa på fortsatt språkutbildning i svenska för finskspråkiga domare. Justitieministeriet har arrangerat sådan utbildning sedan slutet av 1990-talet. Jag har själv deltagit i denna utbildning och har kunnat konstatera att det nog finns oanvänd potential inom den finskspråkiga domarkåren för att handlägga tvåspråkiga – och svenskspråkiga – ärenden på ett tillbörligt sätt. Å andra sidan måste man nog konstatera att det inte finns någon lönemässig morot med vilken man skulle kunna motivera finskspråkiga domare att förbättra sina kunskaper i svenska språket. Inte heller torde språkkunskaperna på något väsentligt sätt befrämja möjligheterna till avancemang i domarkarriären.

Skribenten är tingsdomare i Vanda tingsrätt. Han har som tingsdomare handlagt tvåspråkiga ärenden.