Domaren riktar sin blick mot framtiden

Harri Äimä har inte längtat tillbaka till rättssalen även om han trivdes i arbetet varje dag.

– Nu har jag tid att ägna mig åt annat. Vänner, föreningar, läsa historiska böcker och utländska tidningar. Det går åt flera timmar per dag till detta, förklarar Äimä.

Det blir inga diskussioner om lagparagrafer ens med dottern som är juris doktor eller med frun och svärdottern som också de är jurister.

Harri Äimä inledde sin karriär i Lovisa som borgmästare år 1979 efter sin auskultering. Han arbetade som lagman ända till slutet även om domkretsarna och titlarna ändrades under årens lopp.

Äimä blev den siste stadigvarande lagmannen i Lovisa och nedläggningshotet vid tingsrätten som numera hör till Borgå blev aktuellt med jämna mellanrum.

– Det var en utmaning att få tingsrätten att fungera effektivt och de anställda att dra åt samma håll. Det rådde dock en bra atmosfär på arbetsplatsen, berättar Äimä när han beskriver arbetsgemenskapen på drygt tio personer som han lotsade.

Domararbetets självständiga natur lockade

Efter studierna arbetade Äimä några år på advokatbyrån Dittmar & Indrenius samt ett år vid Kymi Ab. Arbetet som domare lämpade sig dock för Äimä och han hade inte i något skede planer på att söka sig tillbaka till den privata sektorn.

– När jag blev van med domararbetet ville jag inte förlora självständigheten och oavhängigheten i arbetet. När man är anställd hos någon annan kan man inte fatta egna beslut. Som lagman är man inte beroende av andras åsikter, förklarar Äimä.

– De mest intressanta var tvistemålen, då man i dessa mål fick arbeta nära människan. De är ytterst personliga för var och en och det är något värdefullt att få avgöra människors tvister.

Äimä minns väl ett barnkidnappningsmål i början av karriären som fick mycket uppmärksamhet i medierna. Inget fall har ändå fått honom att tvivla på sin egen förmåga. Äimä berättar att förmåga att uppträda och självsäkerhet är absoluta förutsättningar för att arbeta som domare. Dessa färdigheter inhämtade han i organisationsarbete först som generalsekreterare för studentkåren vid Helsingfors universitet och senare som styrelsemedlem i Domareförbundet och föreningen Tingsrättsdomarna. Äimä har dessutom utbildat domare i civilprocess och bokföring.

– Jag tycker att jag alltid fattade det rätta beslutet. Men när man avgjorde större mål såg man naturligtvis gärna att domslutet förblev laggillt. En domare funderar ändå inte på gamla mål utan lever i nuet och ser framåt, säger Äimä.

Vilar inte på lagrarna

Viljan att fatta beslut självständigt inverkade också på Äimäs idrottsintressen och val av idrottsgrenar, långdistanslöpning och skidåkning.

– Jag ville sätta mig själv på prov. Jag tränade mycket målmedvetet och hade klara mål för ögonen. Jag sprang ett par tusen kilometer och skidade tusen kilometer varje år, berättar Äimä som än idag börjar sin dag på konditionscykeln.

Han deltog i maratonlopp runt om i världen, det senaste i Florens år 1995. Hemma på väggen hänger Skidrådets diplom för 15 avslutade Finlandialopp i rad som ett bevis på ett aktivt idrottsintresse.

Den långvariga organisationsverksamheten fick en naturlig fortsättning även efter pensioneringen, då Äimä år 2006 utnämndes till styrelseordförande för Stiftelsen Kulla herrgård i Strömfors. Stiftelsen har som uppgift att stöda den svenskspråkiga kulturhistorien i Östra Nyland: den sköter om herrgårdens nuvarande, tvåhundra år gamla skyddade byggnader och deras inredning samt om herrgårdens åkrar och skogar. Herrgården härstammar ursprungligen från 1400-talet. Stiftelsen ordnar också exkursioner till herrgården och utställningsverksamhet med olika museer.

Äimä är också vanlig medlem i Paasikivi-samfundet och har i denna roll fått chansen att resa utomlands regelbundet. Även om Äimä tycker om att resa har han inte haft den minsta tanke på att flytta till den spanska solkusten som många andra pensionärer. Med undantag av ett år i Kuusankoski har han alltid bott i Helsingfors och där trivs han bäst.

– Nu förstår jag att jag är så bunden till Helsingfors, till exempel till vänner och tidningar, att det skulle vara omöjligt att bo utomlands. Jag tror inte att det finns många finländare som trivs utomlands när allt kommer omkring, funderar Äimä.