Det finlandssvenska teckenspråket ansågs inte vara ett eget språk förrän på 2000-talet. Det har gjort att antalet döva personer med teckenspråket som modersmål har minskat till 90 personer. De flesta av dessa är födda på 1930- och 1940-talet.
Elin Westerlund är en av de yngre finlandssvenska teckenspråkiga. Förutom henne finns det endast ungefär fem andra i åldern 18–30 år med teckenspråket som modersmål.
– Unga som är i behov av att använda språket ska också få lära sig det, säger hon.
Unga som är i behov av att använda det finlandssvenska teckenspråket ska också få lära sig det.
Hon tillägger att hon har hört äldre finlandssvenska teckenspråkiga säga att de uppmuntrades till att inte använda språket. Det här har medfört att antalet utövare har minskat efter hand.
Westerlund förklarar att det finlandssvenska teckenspråket har ett eget handalfabet, som skiljer sig från såväl det finska som det rikssvenska.
– Det rikssvenska teckenspråket kan inte ersätta det finlandssvenska, säger hon.
Det rikssvenska teckenspråket kan inte ersätta det finlandssvenska.
Både de finska och de rikssvenska teckenspråken är betydligt mer levande än det finlandssvenska. Enligt Finlands Dövas Förbund är de döva finska teckenspråkiga ungefär 3 500 till antalet.
– Det finska teckenspråket används bland annat vid rundradions nyhetssändningar. Det finlandssvenska kunde användas i motsvarande sammanhang.
Hon tillägger att tidigare existerade också Borgå dövskola där döva lärde sig använda språket. En skola lik den skulle behövas för att garantera språkets överlevnad, säger hon.
Grundlagen skyddar men brister i praktiken
Den finländska grundlagen tryggar det finlandssvenska teckenspråkets rättigheter men det finns stora brister i hur dessa rättigheter uppfylls i praktiken. Elias Vartio från SAMS, Samarbetsförbundet kring funktionshinder r.f. och Annika Aalto från Finlands Dövas förbund, anser att fler åtgärder för det finlandssvenska teckenspråket är nödvändiga.
– Vid läkarbesök använder teckenspråkstolken ofta det finska teckenspråket, inte det finlandssvenska, trots att det handlar om en svenskspråkig patient, säger Aalto.
Hon tillägger att beslutsfattandet över vilken slags tolkningsservice teckenspråkiga ska få i olika sammanhang enligt lagen om tolkningstjänst för handikappade personer flyttades från kommunerna till FPA 2010.
– Tolkningarna om vem som behöver vilken service och när är mera enhetliga nuförtiden.
Det är viktigt att de teckenspråkiga får information på sitt modersmål.
Elias Vartio tillägger att det är viktigt att de teckenspråkiga får information på sitt modersmål. Han lyfter liksom Westerlund fram möjligheten till en egen skola för de finlandssvenska teckenspråkiga för att lära sig använda språket.
– Om det finns tillräckligt många elever vore det här en bra lösning. I skolan skaffar många sig en gemenskap som man bevarar längre fram i livet, säger han.
Hur ser framtiden ut?
Trots flera orosmoln ser både Elin Westerlund och Annika Aalto från Finlands Dövas Förbund hopp för det finlandssvenska teckenspråket. Westerlund presenterar en plan för hur språket ska stärkas för Juristnytt.
– Jag tycker att samhället är mer engagerat idag än tidigare när det gäller det finlandssvenska teckenspråket. Målet med språkplanen är att språket ska kunna användas såväl i hemmen som utanför, säger hon.
Målet med språkplanen är att språket ska kunna användas såväl i hemmen som utanför.
Aalto lyfter också fram positiva åtgärder för språkets fortlevnad som vidtagits under den senaste tiden.
– Bland annat forskningen inom det finlandssvenska teckenspråket har utvecklats. Nu har Helsingfors och Jyväskylä universitet delat ansvar för att forska i språket, säger hon.
Tidigare hade endast Jyväskylä universitet ansvar för att forska i teckenspråken, och där kan man också studera det finska teckenspråket. Men eftersom staden är långt från svenskbygderna har dessa studier inte lockat många svenskspråkiga.
– Forskning om det finlandssvenska teckenspråket kan stärka den teckenspråkiga gemenskapen, säger Aalto.
