Sysselsättningsökningen har varit snabb i Sverige under de senaste åren och sysselsättningsgraden – dvs. de sysselsattas andel av den arbetsföra arbetskraften – håller på att närma sig 80-procentsgränsen. Denna gynnsamma utveckling har främjats av den ekonomiska högkonjunkturen, men den har också påverkats av de reformer som genomförts av statsminister Reinfeldts regering. Reformerna innehåller både käppar och morötter och ett gemensamt drag för dem har varit att de ökar arbetets lönsamhet jämfört med situationen där man lever på transfereringar. I beskattningen infördes ett inkomstavdrag på 30 000 kronor som sänkte inkomstskatten men som inte gällde arbetslösa och pensionärer. I praktiken innebar detta en avsevärd sänkning av låginkomsttagarnas marginalskatter.
Samtidigt försämrades löntagarnas arbetslöshetsersättningar så att ersättningsgraden efter 200 dagar av arbetslöshet blev 70 procent i stället för tidigare 80 procent. Under det första året av arbetslöshet sjunker också dagpenningen och efter 300 dagar av arbetslöshet måste den arbetslöse nöja sig med en ”jobb- och utvecklingsgaranti” där ersättningsgraden är bara 65 procent. Utöver dessa ändringar tvingas de arbetslösa till aktivare arbetssökning med ändringar i lagar och föreskrifter som ställer som villkor för arbetslöshetsersättningen att den arbetslöse i princip är redo att ta emot ett arbete också utanför sitt eget närområde eller sitt eget tidigare yrke.
Dessa reformer inverkar kraftigt på arbetets relativa attraktivitet eftersom transfereringarna minskar och beskattningen av arbetet blir lättare. Den nettoinkomstökning som en person som levt på transfereringar får när han eller hon börjar arbeta ökar i flera fall med mer än tio procent. Konjunkturinstitutet har uppskattat att dessa reformer ökar antalet sysselsatta på lång sikt med minst en och en halv procent. Denna effekt beror främst på två mekanismer. Å ena sidan uppskattar man att arbetskraften kommer att växa, eftersom inkomstavdraget nu lockar långtidsarbetslösa, hemmafruar och sjuka som för tillfället står utanför arbetskraften att träda in på arbetsmarknaden. Å andra sidan minskar sänkningen av arbetslöshetsersättningen i viss mån fackförbundens lönekrav och löntagarnas personliga lönekrav. Den ökar också de arbetslösas vilja att söka ett nytt arbete, eftersom arbetslösheten kommer att vara mindre lockande än tidigare.
Sådana reformer är naturligtvis politiskt kontroversiella, och vänsteroppositionen har kritiserat regeringen för att den vill krossa den svenska folkhemsmodellen. Å andra sidan kommer Sverige också efter dessa reformer att vara ett land med ett relativt bra socialskydd och ett generöst utkomstskydd för arbetslösa. Finansminister Anders Borg har till och med konstaterat att han anser sig representera en helt traditionell socialdemokratisk ”arbetslinje” men att han vill också genomföra den med hjälp av praktiska reformer.
Det har naturligtvis varit totalekonomiskt oumbärligt att öka sysselsättningen och arbetstimmarna, eftersom befolkningens åldrande kommer att öka efterfrågan på hälso- och vårdtjänster avsevärt under de två följande årtiondena. Därför har nationalekonomer ställt sig i huvudsak positivt till de reformer som genomförts av Reinfeldts regering. För en finländsk invandrare som jag verkar de svenska reformerna ha det positiva draget att de debatterades öppet och ärligt före det politiska valet. Partierna i den borgerliga regeringskoalitionen gjorde sysselsättningsökningen och minskningen av beroendet av transfereringar rentav till huvudtemat i sin valkampanj, och de motiverade arbetsmarknadsreformerna med dessa effekter. Efter valsegern på hösten 2006 har partierna i regeringskoalitionen genomfört ungefär vad de lovade före valet.
Alltså fungerade demokratin och man kan inte påstå att det svenska folket inte skulle ha fått vad som utlovades i valet. Dessutom koncentrerade sig valkampanjen på sensommaren 2006 på det väsentliga, dvs. hur man kan förbättra sysselsättningen för att klara trycket av befolkningens åldrande.
Skillnaden till kampanjen i det finska riksdagsvalet år 2007 och det påföljande regeringsprogrammet är pinsamt stor. De problem i den offentliga ekonomin som befolkningens åldrande orsakar kommer ju att vara ännu allvarligare i Finland än i Sverige. På våren 2007 i Finland verkade varken väljarna eller partierna vara det minsta intresserade av hur sysselsättningen kunde ökas och den offentliga ekonomin förstärkas. Däremot började man en sångarstrid om beskattningen av pensionärerna, om arvsskatten samt mervärdesskatten på livsmedel – dvs. skattereformer av vilka ingen har en positiv effekt på arbetsincitament. Sänkandet av arvsskatten kan till och med göra dem svagare, eftersom en arvtagare kommer att ha större möjligheter än tidigare att öka sin fritid. I Finland beslöt man också att öka pensionärslivets relativa attraktivitet genom att sänka beskattningen av pensionerna.
I Sverige har alltså skatter och transfereringar reformerats på ett sätt som förbättrar sysselsättningen. Under de senaste åren har det också skett intressanta förändringar i Sverige vad gäller löneförhandlingarna och lönebildningens spelregler. Från och med 1990-talets senare del har man kunnat urskilja två förändringstrender i den svenska lönepolitiken. Den ”inkomstpolitiska” koordineringen av löneavtalen har förstärkts. Stora fackförbund och förhandlingskarteller har effektiverat sina inofficiella kontakter med vilka man försöker säkerställa att nivån på lönepåslag inte blir för hög med tanke på sysselsättningen. Denna informella ”centralisering” har stärkts av att alla har varit eniga om att det är exportindustrin som är löneledaren och att de övriga avtalsbranscherna försöker följa exportindustrins linje om påslag. Enigheten stöds också av en ny myndighet, Medlingsinstitutet (vars motsvarighet i Finland är riksförlikningsmannens byrå), som skall upprätthålla enigheten om lämpliga löneförhöjningar och medla i löneförhandlingar. I Sverige håller sig statsmakten och regeringen av gammalt helt och hållet ifrån lönepolitiken och ingen vill använda ordet ”inkomstpolitik” förutom i en negativ betydelse.
Samtidigt med denna inofficiella ”centralisering” har lönebildningen ändå i allt större grad blivit individuell, i synnerhet bland tjänstemän och högutbildade grupper. Individualiseringen har skett helt inom ramen för kollektivavtal. I Sverige innehåller alltså de flesta kollektivavtal inte längre ett generellt lönepåslag för alla, utan löneförhöjningar beror på lokala förhandlingar. Det finns en stor mångfald av avtalstyper. Om man är intresserad av dem finns det skäl att bekanta sig med Medlingsinstitutets årliga löneavtalsrapport som utkommer årligen i januari-februari (tillgänglig på institutets webbplats www.mi.se). Under de senaste åren har de flesta högutbildade grupper gått över till helt ”sifferlösa” kollektivavtal som endast bestämmer om den lokala arbetsfreden men konstaterar att löneavtal träffas lokalt. Dessa ger naturligtvis mycket makt åt personalledningen i företag och de offentliga sektorer som anlitar dem, men löneutvecklingen i många branscher med ”sifferlösa” kollektivavtal har ändå varit relativt gynnsam redan på grund av marknadskrafterna.
Några av LO:s medlemsförbund använder ändå det traditionella generella påslaget. I gränsområdet mellan generella påslag och sifferlösa avtal finns en enorm mångfald av avtalstyper. Några kollektivavtal fastställer företagets genomsnittliga ökning av lönekostnader men överlåter fördelningen av fördelningsutrymmet åt de lokala förhandlingarna. Detta slags avtal kompletteras ofta med någon slags individuell garanti, till exempel med ett 2 procents minimipåslag för alla. Några avtal låter också den genomsnittliga lönesumman avgöras i lokala förhandlingar, men stipulerar ett ”bakbrädespåslag” som skall tillämpas om de lokala parterna inte når enighet.
I branscher som tillämpar individuell löneförhandling betonar de båda parterna att förändringen av avtalen har varit en lång inlärningsprocess som har utvecklat både personalledningens och personalens färdigheter i synnerhet därför att den har tvingat de lokala parterna till öppnare och mera meningsfulla bedömningsdiskussioner. Individualisering av avtalen kommer naturligtvis också fram i ökade löneskillnader i många avtalsbranscher. Åtminstone hittills har man ändå accepterat detta med ganska goda miner, i synnerhet då det finns belägg för att den mera individuella lönebildningen hos tjänstemännen har bidragit till produktivitetsökningen.
Juhana Vartiainen, forskningschef
Konjunkturinstitutet,
Stockholm
