Omkullkastar elektroniska rättighetshanteringssystem balansen mellan upphovsmän och användare, och vad kan man i så fall göra för att återställa den? Det här är en fråga som uppkommit i och med att upphovsmännen fått en i lagen skyddad rättighet att använda DRM-system för att skydda sina intressen.
Digital Rights Management eller DRM-system används av upphovsrättsinnehavare för att utöva kontroll över användning av upphovsrättsligt skyddade verk och andra alster. Det handlar om allt från enkla kopieringsskydd på CD- och DVD-skivor till omfattande e-handelssystem för kommersiellt tillhandahållande av innehåll. Tekniskt skydd används alltså vid sidan av avtal för att på privat väg reglera användningen av innehåll.
Det upphovsrättsliga skyddet av DRM-system har genomförts genom lagstadgade förbud mot att kringgå tekniska skyddsåtgärder och ändra eller avlägsna information gällande rättighetsförvaltning samt mot att tillhandahålla tjänster och produkter avsedda för dessa ändamål.
Det ter sig naturligt att ägaren skall ha en rätt att skydda sin egendom, vare sig den är i materiell eller immateriell form. DRM-systemen kan förhindra användare att dra nytta av ett verk i enlighet med en upphovsrättslig inskränkning, till exempel för att framställa en säkerhetskopia eller annan kopia för privat bruk. Idag har de tekniska skydden utvecklats så lång att det till och med kan vara svårt att dra nytta av citaträtten. Ett exempel är att man med tekniska medel kan förhindra återinspelning av film som spelas upp på en skärm.
Är det då något problem att DRM-systemen kan göra vissa inskränkningar overksamma? Svaret på den här frågan beror på om man anser att det bakom upphovsrättens inskränkningar (såsom t.ex. citaträtten, inskränkningar till förmån för allmänna bibliotek, museer och undervisning eller inskränkningar till förmån för en rätt att använda ett verk i ett domstolsförfarande mm.) finns i lag skyddade grundläggande rättigheter eller grundläggande samhälleliga intressen. Så är det nog i många fall.
Under 1990-talet började man så småningom bli medveten om att DRM-systemen kunde utgöra ett hot mot användarnas legitima intressen. Lagstiftarens första reaktion var att man skulle kringskära upphovsmannens makt genom att tillåta kringgående i vissa fall. Denna lösning är inte särdeles effektiv då det är förbjudet att tillhandahålla varor och tjänster för kringgående; Det krävs specialkunskap för att kunna kringgå ett tekniskt skydd.
Vid millennieskiftet framfördes en ny lösning, som antogs i EG:s direktiv om upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (2001/29/EG). Där stadgas att tekniska åtgärder inte får göra vissa upphovsrättsliga inskränkningar overksamma. Det är fortfarande oklart på vilka grunder man valde ut de inskränkningar som skulle åtnjuta särskilt skydd. Man kan bl.a. fråga sig om det särskilda skyddet av fotokopiering verkligen är relevant med tanke på att det knappast ens än i dag finns några tekniska åtgärder som förhindrar fotokopiering. Samtidigt kan man konstatera att citaträtten inte hör till ”de utvalda”, trots att man senare i en WIPO-rapport konstaterat att det är den enda inskränkningen som är obligatorisk enligt de internationella upphovsrättskonventionerna.
Då upphovsrättens inskränkningar inte är obligatoriska kommer skilda regler att gälla för DRM-system i olika EG-länder. Dessutom sägs i den s.k. e-handelsklausulen i direktivet att upphovsrättens inskränkningar inte behöver beaktas då avtal med upphovsmannen gjorts. Idag är det enkelt att skapa system som innebär att användaren måste koppla upp sig och godkänna ett standardavtal för att kunna ta en vara i bruk.
Man har nu i allt högre grad börjat diskutera om man borde instifta positiva användarrättigheter som inte skulle få kringskäras genom avtal eller tekniska åtgärder. Det är inte helt lätt att definiera och motivera sådana rättigheter.
Fråga är om det inte skulle finnas något annat sätt att beakta behovet av en balans mellan upphovsmannen och användaren utan att behöva frångå grundläggande principer om privatautonomi och avtalsfrihet.
I min doktorsavhandling ”DRM och upphovsrättens obalans” lägger jag fram en alternativ modell till hur upphovsrättens balans kunde beaktas utan att inskränka rättsinnehavarens frihet att påföra DRM-system. Modellen utgår ifrån att elektronisk rättighetshantering ses som något positivt, som ligger i både upphovsmannens, användarens och samhällets intressen. Kollektiv licensering är inte i den digitala miljön längre en oumbärlig konstruktion för att hantera massmarknader. DRM-systemen kan möjliggöra individuell licensering i högre grad än vad som är möjligt idag och man kunde därmed lindra effekterna av upphovsrättsorganisationernas dominerande ställning på marknaderna. Såsom EG-kommissionen konstaterat finns det också skäl att gradvis gå in för att slopa de s.k. kassettavgifterna.
Kärnan i den modell som läggs fram för diskussion är emellertid att det skulle vara tillåtet att använda verk och andra alster för icke-kommersiella ändamål i de fall då upphovsmannen inte skridit till åtgärder för att förhindra användning. Lika naturligt som det ter sig att upphovsmannen skall ha rätt att skydda sin egendom, lika naturligt ter det sig att användaren skall ha en frihet att använda ett verk på det sätt tekniken möjliggör utan att behöva fundera över om kopior uppkommer, vilket kräver tillstånd av upphovsmannen eller någon som företräder honom. Denna regleringsmodell skulle ta upphovsrätten ett steg tillbaka i riktning mot att gälla i första hand verksamhet med kommersiella motiv.
Viveca Still JuK (disp.), upphovsrättsombud Konstindustriella högskolan
Kolumnen baserar sig på skribentens doktorsavhandling ”DRM och upphovsrättens obalans” (ISBN: 978-952-99864-1-5), som finns att få hos IPR University Center www.iprinfo.fi.
