Kan vi utveckla produktiviteten och arbetslivets kvalitet samtidigt?

Två aktuella diskussionsteman i arbetslivet är produktiviteten och välmåendet. Begreppsdjungeln blir stor då diskussionen förs både på nationalekonomi- och arbetsplatsnivå, uppdelat i privat och offentlig sektor.

Traditionellt tror man att produktivitet är en risk för välmående i arbetet. Det grundar sig på den föråldrade uppfattningen att en högre produktivitet tas "ur arbetarens rygg". Då vi ser att produktiviteten på de senaste 30 åren har fördubblats, förstår vi att detta inte har uppnåtts genom arbete i dubbel takt jämfört med år 1980. Teknologi, innovationer och skolning är viktiga komponenter i produktivitetsutvecklingen. Med hjälp av dessa medel kan vi också förbättra arbetsmiljön, utan att ge avkall på produktivitetsmålen.

Användningen av BNP (bruttonationalprodukt) som mål för tillväxten i landet har väckt kritik och alternativa måttenheter som ISEW Index of Sustainable Economic Welfare, GNP Genuin Progress Indicator och HDI Human Development Index har förts fram. En intressant betraktelse kan man göra då man studerar sambandet mellan livskvalitetskomponenten i HDI-indexet och BNP. Det visar sig att det råder en klar korrelation mellan dessa begrepp (se på grafen). Norge hör till de bästa i båda dimensionerna, även Finland ligger väl till. Sudan hör till de sämsta. Några länder skiljer sig från den allmänna trenden, t.ex. Quatar har en mycket bra ekonomi, som inte återspeglar sig i livskvalitetsindikatorn, medan Australien har en livskvalitet som är bättre än den ekonomiska prestationen skulle förutsätta. Min slutledning är att den ekonomiska tillväxten är en mycket viktig förutsättning, dock inte den enda, för en god livskvalitet. Även en ökning av vårdtjänster och produktion t.ex. av alternativa energikällor ger sitt bidrag till BNP. Tjänsternas andel i vår ekonomi ökar ständigt och är i snitt mindre miljöbelastande. All ökning av BNP innebär faktiskt inte "onödig konsumtion" eller miljöförstörelse.

En viktig slutledning är att vi behöver två mätare för att beskriva två fenomen. Då vi mäter ekonomi, kan BNP duga. Då vi mäter livskvalitet skall det ha en egen mätare. Att finna en relevant mätare för "nationens välmående" är inte en lätt uppgift då människornas värderingar varierar med tiden och bedömningarna kan vara kulturbundna. Den mätare jag har använt är bara ett exempel på hur mätningen kan göras. På samma sätt bör vi mäta dessa två fenomen på arbetsplatserna med skilda mätare. Det centrala är att företaget i sin strategi och praktiska målsättning genom hela organisationen sätter mål och följer upp dem.

Regeringen startar emellanåt program för att stöda utvecklingen på arbetsplatserna. Som goda exempel kan nämnas det nationella produktivitetsprogrammet och det nationella programmet för utveckling av arbetsplatser, det s.k.

TYKES-programmet, som startades på 1990-talet. En mindre lyckad variant tycks vara statens produktivitetsprogram som närmast är en administrativ räkneövning i hur man skall dimensionera personalen för att matematiskt uppnå produktivitetsförbättringar. Den praktiska utvecklingen har uppenbarligen varit mycket varierande på de statliga verken. I statens revisionsverks rapport 207/2010 konstateras att man inte entydigt kan påvisa att någon produktivitetsökning har skett, personalmängdens utveckling är enklare att följa upp. Men frågan är vad som har hänt i de olika organisationerna. Det finns fem möjligheter:

1) verkliga produktivitetsökande åtgärder har genomförts 2) olika funktioner har utlokaliserats, utan att någon produktivitetsökning kan mätas, 3) servicevolymen minskas så att personalen kan minskas, 4) personalen minskas från verksamheter som man kan avstå ifrån och 5) personalen minskas därför att man måste göra så, utan att andra förändringar görs. I de flesta fallen förutom alternativ 1) blir antingen allmänheten eller personalen lidande.

Vad borde då göras? För att uppnå en hållbar utveckling i arbetslivet måste såväl nuvarande som kommande förmän och personalrepresentanter få en tillräcklig utbildning i arbetsmiljö- och produktivitetskunskap.

Peter Rehnström
är styrelsemedlem
i europeiska produktivitets-
centrens förbund EANPC