Kirunas deckardrottningÅsa Larsson

Just som jag ska börja telefonintervjua Åsa Larsson, deckarförfattaren på modet, avbryts vi av att hon ska gå ombord på flyget som tar henne till Spanien. När jag vill fortsätta intervjun till exempel i e-post säger Åsa bestämt ifrån, på sin vackra norrländska.

– Jag läser inte e-post. Jag är i Spanien för att jobba, förklarar Åsa och ber mig återkomma om två veckor när hon igen är hemma.

Skattejuristen, frikyrkomedlemmen

Vem är då hjälten i Åsas deckare, Rebecka Martinsson? Är hon en av de där ensamma arbetsnarkomanerna, suveräna på att kombinera ledtrådar som en framgångsrik deckare ska vara? Visst, just en sån deckare är Rebecka, introvert och socialt handikappad. En mångdimensionell person med ett rikt spektrum av känslor förankrade i ett utanförskap. I Solstorm reder hon ut ritualmord i en frikyrka där svaga själar blir trollbundna av karismatiska präster.

Var hittar då Åsa stoff till sina romaner? Jurist som hon själv är, är hon förtrogen med juristrollen; skattejurist utbildade hon sig till men deckardebuten som 30+ förlänade henne titeln deckardrottning. Skatterätt anser hon vara en underskattad hjärnsysselsättning.

Under uppväxtåren hittade man henne i Kiruna där hon profilerade sig inom Missionsförbundet, en av stadens frikyrkor.

Åsa Larsson säger själv att handlingen i Solstorm (Bonniers 2003) är baserad på Livets Ord-rörelsen, som var på stark frammarsch i slutet av 1980-talet. Den rörelsen lockade inte henne, men hon sticker inte under stol med att hon sjungit andliga sånger på stan och talat i tungor. Och sitt medlemskap i Missionsförbundet har hon kvar. Att tragedin med de mycket omskrivna morden i Knutbys pingstförsamling var aktuell i samma veva som Solstorm skrevs är en ren tillfällighet. Fastän Åsa Larsson, vars morbror är präst, i samband med att boken utkom inte lät sig intervjuas om sin inställning frikyrkor, präglas den av en kritisk inställning till den farliga makt frikyrkan kan få över sina sökande medlemmar.

Åsa har sagt: ”Skrivandet har inte ersatt religionen. Däremot har det hjälpt mig att hantera ängslan. Nu finns alltid ett slags distans mellan mig själv och mina tillkortakommanden. Det är sådant man ska skriva om.”

Eventuellt har Åsas pappa, bibliotekarien bidragit till dotterns littearaturvurm. Men det var inte dussindeckaren Kitty som han rekommenderade för sin dotter.

Kritikerröster och bloggskriverier

Det tog tid innan Åsa tillät sig brodera ut texten. Förläggarens kommentar till första manuset var att det var för ordknappt. Skattejuristens knappa stil satt i. Numera mottar hon beröm för sin precisa personteckning och beskrivningar av kvinnliga romanpersoners kompisskap. Kritikerrösterna sparar inte på berömmet när det gäller Åsa Larsson, född 1966 i Uppsala. Här till exempel Bo Lundin i Sydsvenskan: ”Finns det någon svensk kriminalförfattare som skriver lika sakligt sensuellt om skogslockelse, vargliv och vardagsmänniskor? Ingen av bästsäljarna, så mycket är klart. ”

I tidigare intervjuar har hon nämnt Majgull Axelsson och Kerstin Ekman som författarförebilder.

Bloggarna på Internet ger en bild av publiken mottar Åsa Larssons deckare. På bloggen Konsonantmylla om uppläsningen av Solstorm:

”Förtjusningen till trots finns det ändå två saker som skaver efter avslutad läsning. För det första: All dramatik i slutet. Tyvärr köper jag den inte, dels för att jag börjar se ett allt för tydligt mönster i Åsa Larssons deckarslut där det alltid handlar om liv, död och sekunder. Dessutom tycker jag inte att händelserna i sig känns trovärdiga, jag har svårt att föreställa mig att de personer som plötsligt blir beredda till mord faktiskt blir det, att denna beredvillighet så här plötsligt kommer över dem.

För det andra: Marie Richardson läser onekligen bra, och just därför känns det så onödigt att hennes läsning ska störas av det faktum att hon inte har tagit reda på hur man uttalar finska namn. Boken igenom måste jag alltså med jämna mellanrum höra talas om pastor Veeesa Larsson. Det irriterar mig, framför allt för att det känns så onödigt. Jag erkänner öppet och ärligt att det här är en av mina återkommande käpphästar – jag tål inte att höra finska ord och egennamn misshandlas av rikssvenskar och övriga.

Slutligen: Trots små betänkligheter är det här ändå en deckare just så som jag vill ha mina deckare. Mer Åsa Larsson, mer, mer, mer!”

Och på bloggen Helenas böcker om Solstorm:

”Advokat Rebecka Martinsson lämnade för länge sedan sina barndomstrakter i Kiruna, men kommer tillbaka för att hjälpa en gammal väninna vars bror mördats under groteska omständigheter. Brodern var en av de andliga ledarna i en frikyrklig församling med många frågetecken kring sig.

Jag tycker att detta är en välskriven deckare som ger ett utmärkt exempel på hur man hela tiden tillhandahåller läsaren lagom med information. Man anar hela tiden något litet om vad som komma skall, utan att kunna förutsäga vad som händer. Det är till exempel tidigt tydligt att Rebecka varit med om någonting i ungdomen som inte var bra, men förklaringarna rullas upp långsamt.

Jag störde mig ibland på det nästan allomfattande perspektivet – ”välj perspektiv!” är hårt inpräntat i mig, men annars var läsningen mycket trevlig och faktiskt riktigt spännande också. En bra deckare, som dessutom gjort mig väldigt sugen på att se norrsken i verkligheten.”

Viktiga detaljer

Varför läser vi deckare? Varför dras vi till smutsiga mordberättelser? Handlar det inte om fascinationen att med fiktionens hjälp kunna hänge sig åt spänningsmätttade kusligheter? Intressant att kvinnorna som skriver deckare ökar.

När är då den ultimata tidpunkten på dygnet för Åsa Larssons romanidéer? Åtminstone var det tidigare i gryningen. Hon dricker kaffe på kvällen och vaknar vid tresnåret. Med ett yrke som skattejurist att falla tillbaka på kan hon sova lugnt tills dess.

Avslutningsvis ett stilprov på Åsa Larssons medryckande prosa, ur novellen Solbackavägen:

”De vuxna hette förstås helt andra saker på den tiden. Som i villorna på våran gata. Kennet och Gittan. Lars-Eric och Berit. Sune och Pirkko. Margareta och Bjarne. Frank och Vivvi. Jag kan i minnet gå igenom mammas och pappas bekanta, rada upp deras namn. Det är som en böneramsa, en meditation. Det är som ett kaninhål att ramla ner i. Det är ett särskilt tillstånd. Det är som att lyssna till Land- och sjöväderrapporten eller skarvar på en tågräls. Ka-dunk ka-dunk, ka-dunk ka-dunk. Sandarne var hela vår värld. Jag kan bli galen när jag tänker på det. Och ibland helt sjuk av längtan. Konsumbutiken, posten och ICA vid Nyplan. Skolan som hade låg- och mellanstadium, men när man började högstadiet fick man åka buss in till Ljusne. Idrottsplatsen och lukten från kemifabriken.”