|
Kvinnliga jurister i internationell jämförelse
Text Professor Harriet Silius, Åbo Akademi Den första kvinnan i Finland som avlade juristexamen var Agnes Lundell år 1906. Att det inte skedde tidigare hade att göra med att kvinnor var utestängda från universiteten ända fram till 1901. Den första kvinnliga juristen i Finland år 1906 är varken tidigt eller sent i ett europeiskt perspektiv. I de allra flesta europeiska länder skedde detta vid sekelskiftet 1800–1900, t.ex. fick Norge sin första kvinnliga jurist år 1890. I Italien skedde det redan år 1777. Det som överallt har utmärkt juristkåren, och därmed gjort den särskilt intressant, är att kvinnornas antal under 1900-talet ökade så långsamt, jämfört med andra akademiska utbildningar. Det tog ungefär 100 år för att nå balans i den finländska juristkåren. Idag kan Finland vad gäller juristkåren som helhet, precis som på många andra samhällsområden stoltsera med goda siffror. Frankrike kan presentera ännu bättre siffror men många andra länder som Tyskland, England och USA ligger efter, för att inte tala om Japan där andelen kvinnliga jurister på 1990-talet ännu bara var sex procent. När man ser ut över den industrialiserade världen förefaller ett engelskt common law-system vara klart mer ofördelaktigt för kvinnor än det nordiska eller kontinentala civil law-systemet. Detta visar att strukturella faktorer har betydelse för hur lätt eller svårt det är att inkludera nya grupper. Att man genom kodifierad lagstiftning i demokratiska församlingar kan förändra strukturer tycks försnabba förändring jämfört med att låta förändringen komma inifrån. Kvinnor befolkar lågstatusjobben inom juristkåren Agnes Lundell hade nog inte studerat juridik för sitt höga nöjes skull utan ville göra karriär som jurist. I början av förra seklet var det minsann inte lätt. Hon ville auskultera och avlägga domared. Auskultera fick hon vid Åbo hovrätt, efter att man röstat i tre olika repriser. Men att få avlägga domareden nekades hon och verkade därefter som advokat. Domstolsväsendet kom sedermera att bli den del av juristyrket som både lockade kvinnor och som gav dem tillträde. Det gäller de nordiska länderna och Europa med undantag av särskilt England. Domstolsväsendet i Öst-Europa hade en mycket hög andel kvinnor under den socialistiska tiden. Yrket hade lågt anseende och det var dåligt betalt. I de s.k. civil law-länderna underlättade formella regler kvinnors tillträde till domstolarna medan de ogenomskinliga urvalssätten i common law-länderna fortsätter att ställa hinder för kvinnor. På 1980-talet verkade mer än var tredje kvinnlig jurist i Finland i domstolsväsendet. Härefter har andelen sjunkit så att bara var femte kvinnlig jurist på 2000-talet arbetar inom domstolsväsendet. Men formella hinder och möjligheter är bara en del av de könsbaserade villkoren. Internationell forskning visar entydigt att diskriminering och sämre villkor fortsättningsvis präglar kvinnors vardag i juristyrket. Kvinnor befolkar överallt lågstatusjobben inom juristkåren. Det krävs mod, kamp, energi och gemensamma insatser för att nå toppen. De unika undantagen låter genom sin publicitet oss tro att stora framsteg har skett. När Tyskland återförenades fick kvinnorna i de s.k. nya länderna, dvs. i gamla Östtyskland lämna juristkåren och drabbades av arbetslöshet. Uppnådda resultat är ingen garanti för en kontinuerligt positiv utveckling. I Frankrike, där majoriteten av domarna är kvinnor, har man ändrat reglerna för befordran så att också andra än de som gått den traditionella karriärvägen inom domstolsväsendet kan bli utnämnda. Motiveringen var att öka domstolarnas anseende genom att locka fler män. Feminiseringen av den franska domarkåren har nu planat ut liksom den också har i Finland. Kvinnors villkor i allmänhet spelar roll också för jurister. Internationella jämförelser visar tydligt att synen på kvinnors rätt att arbeta och göra karriär fortsättningsvis spelar en roll. I typiska deltidsarbetsländer som Tyskland och Holland försvåras kvinnliga juristers karriär av att de förutsätts bilda familj, ta hand om barn, avbryta sitt yrkesarbete och stå för marktjänst hemma. Sålunda har kvinnliga jurister i sådana länder mera sällan barn än andra kvinnor. För manliga jurister är barn inget hinder, snarare en fördel. Forskning om ledarskap visar att barn, på ett eller annat sätt, påverkar kvinnors karriär negativt och mäns positivt. De manliga fördelsmekanismerna vore värda mer forskning, även i Norden. Kvalitativt högtstående barndagvård, moderskaps- eller föräldraledigheternas längd och huruvida den är betald eller inte, är faktorer av betydelse. De mellaneuropeiska villkoren är generellt sämre än villkoren i syd och nord. För de allmänna villkoren för kvinnor på arbetsmarknaden och för hur intressanta de är att förbättra för samhället i stort, kan det vara av betydelse hur många kvinnor som berörs. Det inger därför oro att andelen kvinnor som är aktiva på arbetsmarknaden i Finland minskar, att andelen barn i offentlig dagvård minskar, att deltidsarbete ökar och att akademiskt utbildade kvinnor i allt ökande grad arbetar i otypiska anställningsförhållanden, med snuttjobb på tidsbundna kontrakt. En ökad globalisering innebär amerikanisering av juristyrket De närmaste åren kommer med största sannolikhet att präglas av en ökad globalisering. Den kan tänkas innebära en s.k. amerikanisering av juristyrket. Det är en utveckling som kan skönjas i de stora europeiska länderna som t.ex. Tyskland och Frankrike. Den innebär etablering av internationella byråer i Europa och att de stora byråerna med hundratals anställda ökar. Detta innebär lång arbetstid, helhjärtat engagemang i byrån, deltagande i byråns sociala liv och stort fokus på att skaffa in pengar till byrån genom fler eller högre betalande klienter. Det är en business- och entreprenörskultur som tidigare var ganska främmande i europeisk juristverksamhet. Kvinnor vill visst tjäna pengar och ingenting tyder på att kvinnliga jurister i Finland skulle undvika privat sektor, snarare kan man se motsatsen. Men det är inte de stora byråerna eller advokatbyråerna överhuvudtaget som rekryterar kvinnor, utan annan verksamhet på privat sektor där juristutbildning är en fördel, men inte en absolut förutsättning, såsom bank- och försäkringsväsendet. Att de kvinnliga juristerna i Finland förefaller lämna den offentliga sektorn kan tolkas så att den offentliga sektorns relativa stagnation har minskat deras valmöjligheter. Det finns inte längre lika mycket rum för kvinnliga jurister i statsförvaltning och domstolar som förr. Eftersom advokatyrket fortsättningsvis är mansdominerat, kan man anta att kvinnor med juristutbildning i ökande grad får söka sysselsättning utanför de egentliga juristyrkena. Om advokatverksamheten i Finland expanderar i den s.k. amerikanska riktningen, tyder alla studier på att arbetsvillkoren för kvinnor på sådana byråer blir oerhört tuffa. De skall jobba minst 60 timmar i veckan, till sitt beteende likna sina manliga kolleger, delta i umgänge med kolleger på fritiden och absolut inte ägna sig åt fattiga klienter. De kvinnor som följer ett mer feminint mönster igen har ingen trovärdighet, och rekryterarna känner inte igen dem som blivande ledare, varför glastaket också drabbar dem. Också om globaliserings- och amerikaniseringstrenderna kan ha negativa konsekvenser för kvinnliga jurister, kan de också vara positiva. Anti-diskrimineringsåtgärder, jämställdhetstänkande och positiv särbehandling är mer utbrett och accepterat i en angloamerikansk kultur än i Europa. Nationella kulturer präglar enligt existerande forskning vad som är möjligt och omöjligt i högre grad än vad man kanske kunde tro om man såg till internationella konventioner, europeiska direktiv eller den målmedvetna verksamhet som många kvinnliga jurister ägnat sig åt inom FN, EU och andra organisationer. I Finland och Frankrike har det t.ex. varit särskilt svårt att smälta positiv särbehandling. Tron på likheten inför lagen i Finland och tron i Frankrike på revolutionens slogan om jämlikhet tycks ha dolt broderskapet i århundraden. I Finland vore en ökad globalisering välkommen när det gäller att motverka diskriminering och ojämlik behandling. Samtidigt gäller det att hålla ögonen öppna, många motstridiga tendenser präglar idag utvecklingen i Europa. Ett exempel är att den nya regimen i Polen, enligt uppgift, beslutat att inte utse någon jämställdhetsminister. Sammanfattningsvis kan man inte hävda att kvinnliga jurister i Finland skulle ha det bättre eller sämre än kvinnor i andra juristkårer. Juristkårernas sammansättning, den juridiska verksamhetens villkor och de samhälleliga strukturerna liksom olika kulturella faktorer gör att sådana slutsatser inte kan dras. Artikeln är en förkortad version av det föredraget som professor Silius höll den 11.11.2005 på Naisjuristit – Kvinnliga Jurister rf:s 60-årsjubileum. |
