När intuition avgör i rätten

Jag upptäckte att det finns ett ganska stort antal rättsfall som endast svårligen kan förklaras med någon

existerande metodteori. Det gjorde mig nyfiken på hur den praktiska metoden egentligen ser ut och vad avvikelserna beror på, säger Minna Gräns som är forskare och lektor vid Uppsala universitet i Sverige.

Det ledde till ett omfattande forskningsprojekt där Gräns analyserar den rättsliga tankeprocessen med hjälp av kognitivpsykologiska besluts- och bedömningsteorier. Fokus ligger på hur domarna tänker i olika beslutssituationer och hur de kommer fram till ett visst beslut.

– Anta att en domare i en viss rättslig problemsituation ska göra en avvägning mellan ett antal olika principer och intressen som står i strid med varandra för att komma fram till ett så objektivt svar som möjligt. I den här typen av komplexa beslutssituationer förenklar människan sitt tänkesätt så att de i stället för fullständigt rationella och analytiska, normativa teorier använder ett slags tumregler eller genvägar för att komma till en slutsats med vilken de känner sig nöjda, som de uppfattar som rimlig, säger Gräns.

Det innebär att domaren använder sin egen tankeförmåga för att skapa en helhetsbild av fallet, i kombination med sina egna tidigare kunskaper och erfarenheter. Som beslutskriterium används i regel ett eller några få kriterier, i stället för omfattande norm- och begreppsanalyser.

– Och intuitionen spelar en mycket större roll än vad vi hittills har antagit.

Luddiga domskäl

Vad som i ett enskilt fall anses rimligt eller rättvist beror givetvis först och främst på relevanta rättsregler och -principer. Men det kan också bero på beslutsfattarens personliga uppfattning om vad som ur ett ekonomiskt, samhällspolitiskt eller moraliskt perspektiv kan betraktas som rätt.

– Därför påverkar en domares uppfattning om vad som är ekonomiskt, politiskt eller moraliskt rimligt även det sättet på vilket en rättsregel kan komma att tolkas i ett konkret fall.

Även sättet på vilket domar motiveras påverkas. Gräns har märkt att den här typen av resonemang har ökat i rättspraxis.

– Lagstiftningstekniken har förändrats till mera öppna formuleringar och i många fall förutsätter också lagen att en rimlighetsbedömning görs. Rättsliga problem har också blivit allt mer komplicerade och den här typen av kognitiva mekanismer aktiveras framför allt i svåra beslutssituationer, särskilt om rättsfallet även kan anses ha större samhällelig betydelse.

Nackdelen med detta sätt att resonera är att det sällan direkt eller uttryckligen framgår i domskälen att och hur en rimlighets- eller rättvisebedömning har gjorts.

– Ofta används i domskälen uttryck såsom "omständigheterna i sin helhet" eller "det ligger i sakens natur". Det är också vanligt att domskälen endast innehåller det som talar för den valda lösningen, medan skäl som kan tala emot, även mycket relevanta sådana, inte ens nämns. Det är frustrerande särskilt för den förlorande parten. I sådana fall är det svårt att fullt ut förstå hur domaren i verkligheten har resonerat, säger Gräns.

Gräns forskar i dessa tankemönster genom att analysera sådana rättsfall som ur rättsteoretiskt perspektiv framstår som "udda", det vill säga sådana fall där en domstol verkar ha skapat en slags "ad hoc" -teori.

– I mitt forskningsunderlag finns därför ett stort antal inom rättsvetenskapen kritiserade rättsfall.

Forskningen inom dessa frågor är än så länge rätt begränsad inom den nordiska rättsvetenskapen. Gräns forskning har ökat förståelsen för varför det i vissa fall är oerhört svårt att förutse hur en domstol kommer att resonera, trots att utgången ur ett rättsteoretiskt perspektiv kan verka helt klar och förutsebar.

– Det är också alldeles uppenbart att även domare drabbas av så kallade kognitiva bias, som styr deras subjektiva uppfattning. Därför är den psykologiska forskningen om dessa mycket viktig för rättsvetenskapen.

Patos för rättvisa

Inlevelsen i juridiken och dess konsekvenser har varit stor hos Minna Gräns så långt tillbaka hon kan minnas.

– Jag jobbade några kortare perioder som landskapsåklagare på Åland under 1990–1992. Jag blev tillfrågad att stanna kvar, men kände att jag i längden inte skulle trivas som åklagare. Jag tyckte helt enkelt för synd om många av de tilltalade, säger Gräns.

I stället blev det forskning om materiellt felaktiga domar vid Uppsala universitet.

– Den största orättvisan som en rättsordning i en rättsstat kan åsamka en enskild individ är att drabbas av en materiellt felaktig dom. Sådana förekommer mycket oftare än vad vi är beredda att tro. Men det brister i kunskaper om deras orsaker bland domare och andra jurister.

Gräns efterlyser mera ödmjukhet bland jurister:

– Vi är inte alltid så fullständigt rationella som vi tror oss vara. Men i detta hänseende skiljer vi ju oss inte från människor i övrigt.