Människan är fullständigt beroende av jorden, dess biosfär, naturtillgångar, och över huvud taget av att ha mark under fötterna.
I och med att miljömedvetandet vaknat har man blivit medveten om det faktum att människan innehar en unik position såtillvida, att hon uppenbarligen, om viljan finns, själv kan bestämma över sitt öde på jorden, och också besegla det. Den omgivande miljön är livsviktig för människan. Människan är i ständig växelverkan med sin miljö och är idag kapabel att forma den i betydande skala. Det är alltså inte överraskande att det finns ett uppenbart behov att reglera den här växelverkan också i rättslig kontext. Miljörätt är sålunda oumbärlig. Men vad är det egentligen?
Om viljan finns stöter vi dagligen på tillfällen där vi kan ta ställning till fulhet, skönhet, hälsa, farlighet gällande olika saker. Dessa värderingsfrågor blir lätt vardag. Våra, alltså enskilda individers, åsikter har dock sällan annat en högst marginell rättslig betydelse, åtminstone när uttalen sker utanför rättsliga fora. Men även en rättslig reglering, där man alltså kontinuerligt tar ställning till miljön omkring oss, har fyllt såväl domstolar och lagböcker som den politiska och allmänna debatten.
Människan har i sin vishet beslutat att reglera kvaliteten på den omgivande miljön, genom att fastställa kriterier, mål och krav, allt enligt hur hon värdesätter sin miljö eller en specifik egenskap i den. När blir alltså ställningstaganden angående fulhet, hälsa, tillräckliga naturresurser osv. rättsliga, och framför allt, hur sker en sådan förändring?
Svaret på frågorna ovan finns i miljökvalitetsnormer, som fastställer normativ miljökvalitet. Med hjälp av teorin som jag utvecklat i min doktorsavhandling kan vi i praktiken tolka all rättslig reglering gällande människans förhållande till den fysiska miljön. Miljörätt uppfattas ofta som besvärlig, splittrad och diffus, men den kan förklaras med ett grundkoncept. Det här grundkonceptet är alltså normativ miljökvalitet. Miljökvalitetsnormen i sin tur är grundkonceptets konkretiserande element, som i enskilda fall berättar för oss vilken kvaliteten på miljön borde vara, och vilka följderna blir om kvaliteten på miljön inte motsvarar det fastställda kravet.
Miljökvalitetsnormen kan delas upp i två separata helheter, å ena sidan en inrättande norm och å andra sidan en följdnorm. Då en rättsligt behörig instans, till exempel lagstiftaren då den stiftar lagar eller domstolar då de tolkar lagarna, auktoritativt konstaterar eller fastställer kriterier angående miljökvalitet, är det den inrättande normen som är i funktion. En inrättande norm berättar vilka kriterier som är relevanta då man bedömer om kvaliteten på miljön de facto motsvarar kraven i miljökvalitetsnormerna, gällande till exempel skönhet, farlighet eller tillräckliga naturresurser. De här kriterierna bildar en så kallad toleranströskel. Om man överskrider den här tröskeln har man avvikit från kraven fastställda i miljökvalitetsnormen. Till exempel om gränsvärdena som reglerar luftkvaliteten överskrids, eller om man använder så stora mängder av en naturtillgång som i och för sig är förnybar att naturtillgången börjar ta slut.
Följdnormen avslöjar däremot vilka de rättsliga följderna är om det i verkligheten visar sig att den inrättande normens krav gällande miljökvalitet inte uppfylls. Med andra ord i sådana fall där man överskrider toleranströskeln fastställd i den inrättande normen. Följdnormen kan i praktiken bara gälla sådan verksamhet som människan kan påverka, eller sådana frågor som människan på någon nivå kan kontrollera.
Den här modellen fungerar i princip oförändrad över hela det miljörättsliga området, den gäller alltså all rättslig reglering där människan på något sätt fastställer sitt förhållande till miljön. Om man anammar den här verksamhetsmodellen så förenklar och underlättar man både beslutsfattandet inom området miljörätt och gestaltningen av hela den miljörättsliga regleringen. Med hjälp av modellen kan man nämligen samla och bunta ihop en helhet som annars är omfattande och ställvis svår att greppa, och på så sätt skapa en gemensam stomme för hela rättsområdet miljörätt.
Juris licentiat Robert Utter disputerade vid Helsingfors universitet 17.11.2007.
