Oikeusministeriön asettaman työryhmän maaliskuussa julkaisema raportti on otsikoitu Oikeudenhoidon uudistamisohjelmaksi vuosille 2013–2025. Lakimiesliitto on asiasta enemmän kuin huolissaan. Huoli on tuotu esiin edellisen Lakimiesuutisten pääkirjoituksessa sekä viimeksi Eduskunnassa järjestetyssä Oikeudenhoidon tulevaisuus -seminaarissa 14.5.2013, josta on erillinen artikkeli tässä lehdessä.
Pelissä on koko lakimieskunnan kannalta keskeisen tärkeitä asioita. Julkisessa keskustelussa ei ole puhuttu siitä, mitä tarkoitetaan oikeusvaltiolla, millaisilla taloudellisilla resursseilla oikeudenhoitoa käytännön tasolla hoidetaan ja mitä koko yhteiskunnalle niin periaatteellisesti kuin käytännössä olennaisen tärkeä oikeusturvan tarjoaminen nettomääräisesti maksaa. Lakimiesliitto ei saa olla ainoa taho, joka kantaa huolta niukkenevien resurssien merkityksestä oikeusturvalle. Keskustelua on käytävä, ja sen kautta on syytä avata erityisesti tulevien poliittisten päättäjien silmät asian merkitykselle.
Oikeusvaltio, oikeusturva ja oikeudenhoito ovat kaikki itseisarvoisiksi koettuja asioita Suomessa. Silti niiden kattamiseen välttämättä tarvittavia varoja ei arvosteta samalla tavalla kuin esimerkiksi terveydenhoitoon tai koulutukseen uhrattavia verovaroja. Oikeus rinnastuu yksilön kohdalla terveyteen; kaikki on yleensä hyvin, kunnes apua tarvitaan. Lääkäriin pääsee ja apua saa varsin hyvin, mutta onko tilanne yhtä hyvä esimerkiksi seksuaalirikoksen asianomistajan tai rikosasian vastaajan odottaessa vuosikausia tuomioistuimen päätöksiä? Vastauksen tietävät kaikki, mutta varoja vain leikataan.
Tasavallan korkein johto käyttää valtiovierailuilla ja muissa yhteyksissä Suomea oikeusvaltiona kehuvia puheenvuoroja. Näissä yhteyksissä oikeusvaltion käsitteeltä vaikuttaisi kuitenkin puuttuvan yhteys konkretiaan ja kotimaiseen todellisuuteen. Kansainvälisissä vertailuissa Suomi ei käytä oikeudenhoitoon sen millään sektorilla muita maita enemmän budjettivaroja sen paremmin bruttokansantuotteesta kuin asukasta kohden laskettuna.
Onko meillä siis muita maita tehokkaammin hoidettu järjestelmä? Tuskin, jos otetaan huomioon varsin pysyviksi todetut ongelmat prosessien keston ja muiden, selkeästi henkilöstöresursseihin (lue: budjettivarojen reaaliseen alentumiseen) sidoksissa olevien oikeudenhoidon ongelmien kanssa.
Kun järjestelmämme ei siis ole muita maita parempi, miksi sen toimivuutta ei paranneta lisäämällä taloudellista panosta? Kysymys vaikuttaa olevan joko puhtaasti poliittinen tai valtiontaloudellinen. Kumpikaan selitys ei tyydytä Lakimiesliittoa tai kansalaisia. Pian edes valtiojohdon hehkutukselle ei ole eväitä.
Perustuslain takaama oikeusturva ja oikeusvaltiona toimiminen maksavat teoriassa juuri niin paljon kuin niiden pitääkin maksaa. Olennainen kysymys on se, kuka määrittelee oikean hintatason eli mistä maksut muodostuvat. Lakimiesliitolla on tässä keskustelussa tietysti omat erityiset intressinsä, koska jäsenkuntamme de facto muodostaa sen tahon, joka yksittäistapauksissa oikeusturvaa tarjoaa ja oikeusvaltiota suojelee. Tällaisen oman intressin arvon kuitenkin ylittää se Lakimiesliiton jäsenkunnasta kumpuava ylivoimainen asiantuntemus, jota ilman oikeusvaltion määrittämistä ja kehittämistä koskeva substanssikeskustelu ei voi toimia.
Alussa mainittu Oikeudenhoidon uudistusohjelma on perusteiltaan hämmentävä. Ohjelmassa on suuri määrä kannatettavia uudistus- ja kehittämisehdotuksia, joita Lakimiesliitto voi lämpimästi ja varauksetta tukea. Esimerkkinä mainittakoon tuomioistuinviraston perustamisen sekä vailla aitoa oikeudellista harkintaa olevien massarikosten siirtämisen pois syyttäjien ja tuomioistuimien työpöydiltä.
Sitä vastoin on vaikea ymmärtää ajatusta siitä, että vuonna 2013 tehtäisiin aina vuoteen 2025 ulottuvia vakavia suunnitelmia, joiden pontimena on ikään kuin annettuna se, että oikeusministeriön budjetti jatkossakin vain pienenisi. On kysyttävä, kuka tai mikä on päättänyt oikeudenhoidon talouden yli kolmen olympiadin päähän tästä päivästä? Vastauksen pitää olla, ettei kukaan ole tällaista päätöstä voinut tehdä.
Valtiontaloudessa yhä suurempi merkitys on hallitusohjelmilla ja niiden mukaan tapahtuvalla kehysbudjetoinnilla. Nyt kritiikin kohteena oleva Oikeudenhoidon uudistusohjelma koskee vain istuvan hallituksen ohjelmaa. Seuraavat hallitusneuvottelut käydään viimeistään vajaan kahden vuoden kuluttua. Niissä Lakimiesliiton on huolehdittava siitä, että kaikki poliittiset puolueet ovat tietoisia oikeusvaltion ja sen sisällä oikeudenhoidon tärkeydestä. Kyse ei ole puoluepolitiikasta vaan vastuullisesta yhteiskuntapolitiikasta, jonka sisällöstä pitäisi olla vaikea olla eri mieltä.
Raha ei saa olla ongelma, kun kysymys on perusarvoista. On tuhoisaa rakentaa oikeusjärjestelmää talouden näkökulmasta. Ainoa kestävä tapa on määritellä ensin tarve ja sitten rahoittaa se.
On trendikästä laskea eri toiminnoille niin sanottu verojalanjälki. Oikeuslaitoksen osuus budjetista on noin 500 miljoonaa euroa. Ministeriön mukaan henkilöstömenot nielevät budjetista noin 80 prosenttia eli 400 000 000 euroa. Tuloveroina valtiolle palautuu tästä noin kolmannes. Asianajosektori maksaa arvonlisäveroa vuosittain yli 100 miljoonaa euroa. Saman verran kertyy sakkotuloina. Budjetin tulopuolella on erilaisina maksuina tänä vuonna yli 25 miljoonaa euroa. Ympätään mukaan rikoshyödyn ja muun harmaan talouden torjunnan kautta valtion kassaan tulevat varat, niin havaitaan oikeudenhoidon kustannusten olevan nettomääräisesti varsin pienet. Yhtälö on rehellisen tarkoitushakuinen ja osoittaa oikeudenhoidon todellisen nettohinnan.
Oikeusministeriön osuus koko budjetista on noin 1,6 prosenttia. Se on hieman vähemmän kuin Suomen osuus EU:n budjetista. Olisi suotavaa, että oikeudenhoidon rahoitukseen uhrattaisiin edes rahtunen siitä poliittisesta intohimosta, jota erilaisiin EU:n rahoituspäätöksiin on käytetty.
Lakimiesliitto ryhtyy aktiivisesti osoittamaan oikeusvaltion tärkeyden päätöksentekijöille sekä korostamaan, että kaikella – myös oikeudenhoidolla – on hinta, joka siitä pitää olla valmis maksamaan. Tähän työhön tarvitaan myös koko jäsenkunnan tukea. Samalla voimme kokea lakimieskunnan yhteisöllisyyden kasvun ja kehittää sekä yksittäisen lakimiehen että Lakimiesliiton identiteettiä.
On yhtä aikaa surullista ja komeaa olla yksi oikeusvaltion harvoja puolustajia. Se ei ole mahdollista ilman yhtenäistä lakimieskuntaa, eli työ alkakoon heti.
ANTTI SORJONEN
Lakimiesliiton hallituksen jäsen
antti.sorjonen@ohh.fi
Rättsstaten hotas av saneringsåtgärder
Rapporten som en arbetsgrupp tillsatt av justitieministeriet offentliggjorde i mars har fått namnet Reformprogram för rättsvården för åren 2013–2025. Juristförbundet är mer än bekymrat över detta. Oron lyftes fram i ledarartikeln i det föregående numret av JuristNytt och senast i seminariet ”Rättsvårdens framtid” som ordnades i riksdagen den 14 maj 2013. Om seminariet finns en separat artikel i tidningen.
Viktiga angelägenheter som är av stor betydelse för hela juristkåren står nu på spel. Den offentliga debatten har inte berört frågor såsom vad som avses med en rättsstat, hurdana ekonomiska resurser rättsvården i praktiken sköts med eller vad nettokostnaden är för samhället för att erbjuda rättsskydd, som är av största vikt på både principiellt och praktiskt plan. Juristförbundet får inte vara den enda instansen som ser vad de allt knappare resurserna innebär för rättsskyddet. En debatt måste föras och den bör öppna ögonen för vikten av detta framför allt hos framtida politiska beslutsfattare.
Rättsstaten, rättsskyddet och rättsvården är alla något som vi i Finland upplever som värdefulla i sig. Trots detta värdesätts de medel som behövs för att täcka dessa inte på samma sätt som de skattemedel som läggs ned på till exempel hälsovård eller utbildning. För individen kan rätt jämställas med hälsa; i de flesta fallen är allt bra tills man behöver hjälp. Det går relativt bra att få tid till en läkare och få hjälp, men är situationen lika bra för målsäganden i till exempel sexualbrott eller brottmål som får vänta på domstolsbeslut i flera år? Alla vet svaret men ändå skärs resurserna ned.
Republikens högsta ledning uttalar sig smickrande om Finland som en rättsstat på statsbesök och i andra sammanhang. I dessa kontexter verkar det dock som om begreppet rättsstat saknar en koppling till konkreta förhållanden och den inhemska verkligheten. I internationell jämförelse använder Finland inte mer budgetmedel på någon sektor inom rättsvården än andra länder vare sig man räknar utifrån bruttonationalprodukten eller per invånare.
Sköts vårt system alltså effektivare än andra länders? Knappast – speciellt inte om man beaktar de problem beträffande processernas längd som konstaterats vara av relativt bestående karaktär samt övriga problem som har en klar koppling till personalresurser (läs: den reella minskningen av budgetmedel).
Då vårt system alltså inte är bättre än andra länders, varför förbättras då inte dess funktionalitet med större ekonomiska satsningar? Frågan verkar vara rent politisk eller statsfinansiell. Varken den ena eller den andra förklaringen tillfredsställer Juristförbundet eller medborgarna. Snart är statsledningens eloger bara tomma ord.
Det rättsskydd som garanteras i grundlagen och rollen som en rättsstat kostar i teorin precis så mycket som de bör kosta. Den väsentliga frågan är vem som fastställer den rätta prisnivån, det vill säga vad kostnaderna utgörs av. I den debatten har Juristförbundet naturligtvis sina egna särskilda intressen, eftersom vår medlemskår de facto utgör den instans som i enskilda fall erbjuder rättsskydd och skyddar rättsstaten. Värdet av ett sådant egenintresse överträffas emellertid av den överlägsna expertis som finns hos Juristförbundets medlemmar och utan vilken en substansdiskussion om definitionen och utvecklingen av en rättsstat inte kan fungera.
Reformprogrammet för rättsvården som nämndes i början bygger på en förbryllande argumentation. I programmet finns många förslag till reformer och utveckling som är värda att understödjas och som Juristförbundet varmt och oreserverat kan ställa sig bakom. Som ett exempel på dessa kan nämnas inrättandet av domstolsverket och flyttandet av massbrott som saknar genuint juridiskt övervägande bort från åklagarnas och domstolarnas arbetsbord.
Däremot är det svårt att förstå tanken om att 2013 göra seriösa planer som sträcker sig ända fram till 2025 och där incitamentet på sätt och vis är att man tar för givet att justitieministeriets budget minskar även i fortsättningen. Man måste fråga vem eller vad som har beslutat om rättsvårdens ekonomi över tre olympiader från idag. Svaret bör vara att ett sådant beslut inte kan ha fattats av någon.
Regeringsprogram och rambudgeteringar som görs enligt dessa har en allt större betydelse för statsekonomin. Reformprogrammet för rättsvården som nu kritiseras gäller endast den sittande regeringens program. Följande regeringsförhandlingar förs senast om knappa två år. Då bör Juristförbundet säkerställa att alla politiska partier är medvetna om vikten av rättsstaten och om rättsvården inom den. Det handlar inte om partipolitik utan om ansvarsfull samhällspolitik vars innehåll man näppeligen borde ha avvikande åsikter om.
Pengar får inte vara ett problem när det är fråga om de grundläggande värderingarna. Det är förödande att bygga upp ett rättssystem ur ekonomins synvinkel. Det enda hållbara sättet är att först definiera behovet och sedan finansiera det.
Det är trendigt att beräkna ett så kallat skattefotavtryck för olika funktioner. Rättsväsendets andel av budgeten är ungefär 500 miljoner euro. Enligt ministeriet slukar personalkostnaderna kring åttio procent av budgeten, alltså 400 000 000 euro. Av detta återförs ungefär en tredjedel till staten som inkomstskatter. Advokatverksamheten betalar årligen över 100 miljoner euro i mervärdesskatt. Ett lika stort belopp fås in i form av böter. På budgetens inkomstsida finns det i år över 25 miljoner euro som kommer från olika avgifter. Lägger man på de medel som klirrar i statskassan från vinning av brott och andra former för bekämpning av den grå ekonomin så upptäcker man att nettokostnaden för rättsvården är rätt låg. Ekvationen är uppriktigt upplagd med ett syfte och visar det faktiska nettopriset för rättsvården.
Justitieministeriets andel av hela budgeten är ungefär 1,6 procent. Detta är något mindre än Finlands andel av EU:s budget. Det vore önskvärt att man offrade på rättsvården ens en gnutta av den politiska passion som lagts ner på olika EU-relaterade finansieringsbeslut.
Juristförbundet börjar aktivt påvisa betydelsen av rättsstaten för beslutsfattare och betona att allt – även rättsvård – har ett pris som man bör vara beredd att betala. För detta arbete behövs också hela medlemskårens stöd. Samtidigt kan vi uppleva hur sammanhållningen inom juristkåren växer och utveckla såväl den enskilda juristens som Juristförbundets identitet.
Det är både sorgligt och mäktigt att vara en av de få förespråkarna för rättsstaten. Det är inte möjligt utan en enhetlig juristkår, låt oss alltså skrida till verket nu.
ANTTI SORJONEN
Styrelseledamot i Juristförbundet
antti.sorjonen@ohh.fi
