Under det förberedande arbetet för temaåret bad flera organisationer för personer som upplever diskriminering att man skulle ägna uppmärksamhet åt ouppnådda rättigheter. Det handlar både om mänskliga rättigheter och om att ta tillvara nationens alla resurser.
Enligt organisationernas önskan fattade justitieministeriet ett beslut om att göra en utredning av ouppnådda rättigheter. Det är varken fråga om en ny diskrimineringsrapport eller en ny sakkunnigutredning. Målet är att sammanställa de förbättringsförslag som de diskriminerades organisationer föreslår för att rättigheterna skall uppnås. En rapport som fokuserar på lösningar uppmuntrar också allra bäst till diskussion om likabehandling, vilket dessutom är ett av målen för temaåret.
En förteckning över grupper vars likställdhet man bör följa med noga finns redan i grundlagen. Också det här projektet har många infallsvinklar: ålder (barn, unga, äldre), etniskt och nationellt ursprung, kön och sexuella minoriteter, religion och övertygelse och handikapp och hälsa. Redan i ett tidigt skede poängterade organisationerna att diskriminering ofta grundar sig på flera olika faktorer.
Revideringsförslagen kan gälla lagar, myndighetsanvisningar och förfaringssätt eller nationella strukturer. Dessutom kan man föreslå attitydfostran, information, utbildning osv. Utredningen utkommer i bokform i slutet av 2007. Själva utredningen håller först nu på att köras i gång. Jag vill fästa uppmärksamhet på några bakgrundsfakta.
Den här utredningen leder inte automatiskt till fortsatta åtgärder. Men den erbjuder material för till exempel personer som arbetar med att reformera lagen om likabehandling. Ändå är projektet relaterat till nya strömningar inom förvaltningen. Att utarbeta lagar har tidigare varit ett specialområde för experter. I ett demokratiskt land är det emellertid viktigt att lagarna har en legitimitet som grundar sig på medborgaropinionen. På samma sätt som inom den övriga förvaltningen bör medborgarna också vara med om att utarbeta lagar.
Till exempel i Sverige håller man på att reformera lagstiftningen om mänskliga rättigheter på ett nytt sätt. Utgångspunkten är inte längre en tjock statlig utredning som fortskrider som sakkunnigarbete och med utlåtanden som görs i all hast. Nu börjar man med att fråga personer om deras erfarenheter av ouppnådda mänskliga rättigheter, man analyserar materialet och konsulterar medborgare och medborgarorganisationer kontinuerligt, först sedan går man vidare till åtgärder och lagpropositioner.
Också i Finland har vi ett stort behov av att öppna förvaltningsprocesserna för medborgarna och att göra det i ett tidigt skede av processerna. Det är ett av de viktigaste sätten att övervinna den oerhörda alienation som finländare i dag upplever i relation till förvaltningen. En stor majoritet upplever att de inte har någonting att säga till om gällande statsmaktens förehavanden.
Ouppnådda rättigheter kan i bästa fall vara ett steg mot medborgardelaktighet i lagstiftningen.
Vad vissa grupper angår är problemen mycket sega och långvariga. Men det är också vanligt att nya och kanske till och med mycket svåra problem uppkommer till följd av kulturell mångfald, men också till följd av en förändrad åldersstruktur. En av fördelarna med kartläggningen kan vara att man identifierar nya problem i tid.
Man behöver inte vara någon stor siarbegåvning för att säga att man ännu kommer att föra många debatter om äldre personers rättigheter. Och en liten men tydligt växande del av barnen lever under sådana förhållanden som ingen deklaration om barnens rättigheter kan acceptera. Behovet av ny arbetskraft leder för sin del hastigt till många nya invandrare.
De nordiska samhällena har byggts upp till nationalstater som grundar sig på ett språk och en enhetskultur. Visserligen har Finland i och med sina tre språk och två statsreligioner mångkulturella drag sedan tidigare. Men den kulturella mångfalden är ändå en av de största utmaningarna också i dagens Finland. Det finns inga riktiga alternativ.
Om inte enhetskulturen håller nationerna samman, vad är det då som gör det? Det finns knappast andra svar på den frågan än förmågan att som medborgare leva tillsammans. Grundreglerna för det har man kodat in i Finlands grundlag. Jag tror att vi i framtiden, mycket mer än tidigare, bör uppmärksamma just grundlagen som en faktor som förenar nationen.
Det ligger på sätt och vis en dubbelutmaning i att lära sig grundlagen. Gamla finländare bör lära sig om kulturell mångfald och som en del av den även en jämlik attityd till nya finländare. Nya finländare bör lära sig att alla indivier i ett mångkulturellt samhälle är underställda samma lagar. Var och en som bor i Finland bör följa lagstiftningen i landet. Om den inte är tillfredsställande fastställer grundlagen också hur man kan ändra lagstiftningen.
Lagen har välkända medel, hot och straff, med vilka den upprätthåller sin status. Men dessa bör trots allt vara den sista utvägen. Och det förvånar mig inte om utredningen poängterar den stora betydelse som medborgarfostran på alla åldersstadier har. Kännedom om grundlagen och värdena bakom den har en central roll inom medborgarfostran.
Material kan även skickas till adresserna www.otakantaa.fi och www.dinasikt.fi.
