Professor Lena Marcusson värdesätter gränsöverskridande erfarenhetsutbyte Nordiskt samarbete till bättre offentlig förvaltning

Det är en kvinna med en stark integritet, en individualist ut i fingertopparna som värderar oberoende. En kvinna som går sin egen väg. Själv ser Lena Marcusson sig som något tillbakadragen och tystlåten. Men hon omfamnar tappert nya utmaningar och har ofta tvingat sig in i situationer som känts svåra.

– Där det krävs lite mer, där utvecklas du som person. Det är på det sättet man lär sig om sig själv och får nya erfarenheter, säger Marcusson.
Hennes intressen har alltid pekat mot ett och samma håll – historia, politik och samhällsfrågor. Juridiken var aldrig en självklarhet. Hon var 25 år då hon bytte inriktning från statskunskap och historia, och började plugga juridik. Tanken var att bli domare, men att pendla från Uppsala till kammarrätten i Stockholm blev för tungt. I dag vet hon att hon gjorde rätt val. Som professor och forskare i förvaltningsrätt vid Uppsala universitet har hon hittat hem.

– Man kan förbli självständig och oberoende på ett helt annat sätt än om man jobbar inom en vanlig myndighet, konstaterar Marcusson.

Människonära förvaltning

Många av professor Lena Marcussons nya studenter som tar sina första trevande steg inom universitetsvärlden tycker att förvaltningsrätten ter sig träig och opersonlig vid första anblicken. Där är Marcusson tvärt av annan åsikt.

– Det är människorna som konstruerar systemen i vårt samhälle och det är också vi människor som uppträder i de här systemen. Systemen svävar inte omkring av sig själva, utan de utgör grunden för att samhället ska fungera, säger Marcusson.
Med sin forskning vill Marcusson bidra till en bättre offentlig förvaltning. För tillfället är hon sakkunnig i utarbetningen av den nya svenska förvaltningslagen. I utredningen har bland annat konsekvenserna av en elektronisk ärendeförvaltning ifrågasatts.

– Målet är att effektivisera arbetet så att medborgarna lättare och snabbare ska kunna få hjälp, information och kontakt med myndigheterna. Risken är ju naturligtvis att det blir allt för fyrkantigt och de individuella momenten försvinner.

Balansen mellan medborgarnas rättigheter och staten utgör ett starkt engagemang hos Marcusson. Men också universitetens rättigheter intresserar. Det är där hennes nuvarande forskning tar vid.

– Universiteten är ju beroende av de villkor staten ställer upp. För att universiteten ska kunna hänga med i den internationella utvecklingen, måste vi ha möjlighet att ta egna initiativ och leva med vår tid. En ökad självständighet behövs, men frågan är vilka former det ska ta, säger Marcusson.

Nordiskt samarbete lärorikt

Lena Marcusson har precis fått motta Nordiska administrativa förbundets hederspris.

– Jag blev väldigt överraskad. Jag kände mig hedrad, inte minst med tanke på vilka framstående personer som tidigare fått priset.

Lena Marcusson har länge varit aktiv inom förbundet och har haft ett nära samarbete med den finska avdelningen, och också med universiteten i Finland.

– Som forskare måste man uppmärksamma förhållanden inom de andra nordiska länderna. Man kan lära sig och ta modell av varandra. Det är viktigt för att våra samhällen och vår gemensamma sektor ska fungera så bra som möjligt, säger Marcusson.
Hon påpekar att de nordiska samhällena i grunden är lika, med liknande välfärds- och utbildningsnivå.

– Speciellt Finland och Sverige har mycket gemensamt, med sin sammanflätade historia, och vi kan få mycket idéer om alternativ till våra egna system.

Gröna fingrar och italiensk kokkonst

När Marcusson inte bedömer studenters avhandlingar, forskar eller arbetar fram ny lagstiftning, blir det många långa promenader eller en god bok.

– Men helst tillreder jag något italienskt… kanske en saftig osso bucco till familjen.

Marcusson pysslar gärna i trädgården, odlar grönsaker och planterar nya blommor och buskar.

– Vi var på semester på Madeira och då blev jag inspirerad att ordna en liten glänta i trädgården med buskar och lavendel. Det blir som en avgränsad oas på vår stora tomt.

Trots att pensionsåldern närmar sig har hon inga planer på att lämna förvaltningsrätten, eller sluta skriva och forska.

– Ja, man behöver ju bara ett bibliotek och en dator. Och för den delen tror jag nog att jag kommer att jobba kvar så länge som det går, skrattar Marcusson.