I min avhandling ”Tillgången till den andra instansen i tvistemål” har jag undersökt problemen med att balansera kravet på rätten att få ett avgörande prövat i den andra instansen med kravet på en ändamålsenlig allokering av hovrätternas resurser. Till skillnad från straffprocessrätten ställs i människorättskonvnetionerna få begränsningar på tillgången till den andra instansen i tvistemål. Därför är det inte helt enkelt att hitta den rätta balansen.
I avhandlingen har jag valt att undersöka vilka möjligheterna är att begränsa tillgången till den andra instansen kunde vara i Finland. Jag närmade mig problemet på tre olika sätt. För det första undersökte jag vilka krav som kan ställas på rättegången i den andra instansen som helhet. Dessa krav kallar jag grundpelare, eftersom de utgör den grund civilprocessen står på. För det andra undersökte jag dagens läge i Finland. För det tredje undersökte jag hur motsvarande fråga är reglerad i Sverige, Norge och Tyskland.
Civilprocessens grundpelarna utgörs av funktioner, principer och ledstjärnor. Med ledstjärnor avses krav som värderar hur ändamålsenlig civilprocessrätten är som verktyg, d.v.s. snabbhet, billighet, säkerhet och flexibilitet. Det är viktigt att klargöra vilken uppgift civilprocessen förväntas uppfylla för att veta hur hovrätterna kan medverka till att funktionerna uppfylls. Om civilprocessen främst finns till för att parterna i en enskild tvist ska få sin tvist löst, leder det till att hovrätterna bör undvika att ta upp mål till full prövning om det är klart att tingsrättens avgörande är riktigt. I fråga om civilprocessrättsliga principer är det viktigt att rättegången är förutsägbar och att parterna har en verklig möjlighet att aktivt medverka till utformningen av den.
I avhandlingen kommer det klart fram att synen på vad muntlighet innebär är ofta ganska snäv i Finland. Muntligheten borde ses mera som en möjlighet till att föra en aktiv diskussion mellan parterna och domstolen. Domstolarna utnyttjar inte heller fullt ut de möjligheter som muntlighet innebär i form av snabb och klar kommunikation.
Jag har undersökt de gällande finska bestämmelserna om tillgången till och rättegången i hovrätterna från ett normativt–kritiskt perspektiv. Den gällande finska lagstiftningen, främst i bestämmelserna om sållning, är mycket problematiska. Sållningen tillkom efter en mycket kort beredning och utan att man övervägde tillräckligt noggrant andra alternativ och det gällande läget. Själva utformningen av bestämmelsen är problematisk efter som den är mångtydig och hänvisar till bestämmelsen om tilltro i RB 26:15. Den oklara utformningen är antagligen delvis en följd av att det verkar saknas en klar tanke om vad man i första hand ville uppnå med bestämmelsen. Hänvisningen till bestämmelsen om tilltro leder till att sållningströskeln lätt – kanske oavsiktligt – blir betydligt högre om det är fråga om muntlig bevisning, medan även svåra rättsfrågor kan sållas bort. Slutresultatet är att hovrätterna och till och med de enskilda domarna tillämpar bestämmelsen på mycket olika sätt, och handläggningen blir alltså i viss mån oförutsägbar.
Ett stort problem med sållningen är att handläggningstiderna inte minskat, utan tvärtom blivit längre för tvistemål som handläggs muntligt. Den föreslagna ändringen av bestämmelsen om sållning skulle enligt min bedömning inte göra läget bättre, eftersom den skulle bli ännu mer svårtolkad. Dessutom skulle problemen med förutsägbarhet accentueras. Sållningen är i mitt tycke inte något bra redskap för att lösa problemen med målanhopning i hovrätterna.
Det finska förfarandet är intressant nog ganska annorlunda än i Sverige. Sverige har för det första skilda regler för brottmål och tvistemål. I tvistemål beror handläggningen av målet av om en dom eller ett beslut överklagats. Detta betyder att bestämmelserna skräddarsytts med tanke på den enskilda typen av mål. För det andra finns det regler om prövningstillstånd för småmål. Detta betyder att tvistemål där intresset i första hand är ekonomiskt sällan överklagas då värdet på intresset är ringa då sannolikheten att målet prövas är liten. För det tredje förekommer muntliga förhandlingar betydligt oftare i Sverige än i Finland. Eftersom muntliga förhandlingar har förekommit en betydligt längre tid har svenska domare utvecklat arbetsmetoder som gör att de muntliga förhandlingarna är mer flexibla till sin utformning. I det här sammanhanget kan man alltså säga att det finns stora skillnader mellan våra länder.
Norge genomgår för tillfället en stor förändring, eftersom en helt ny lag om rättegången i tvistemål, den så kallade ”tvisteloven”, godkänts och kommer att träda i kraft om cirka 1–2 år. I den nya tvisteloven bibehålls skillnaden mellan reglerna som gäller mål där en dom överklagats och mål där ett beslut överklagats. I Norge handläggs mål där en dom överklagats praktiskt taget alltid muntligt. Den muntliga traditionen är alltså mycket stark i Norge. Parterna har också ett större ansvar för att förbereda den muntliga förhandlingen. Precis som i Sverige tillämpas prövningstillstånd för småmål. Därmed står det klart att prövningstillstånd för småmål är alltså karakteristiskt för övriga Norden.
I samband med de nya reglerna införs även en bestämmelse som sägs ligga till grund för vår sållning. Bestämmelsen om silning har dock i mitt tycke en helt annan innebörd i norsk rätt än i finsk rätt. Orsaken är att den i Norge främst innebär en möjlighet att handlägga ett mål i ett uteslutande skriftligt förfarande, eftersom möjligheterna att handlägga mål skriftligt i övrigt är mycket begränsade. Bestämmelsen bygger också på att klaganden ska informeras om att målet sannolikt silas. Då kan den överväga att återta överklagandet. Eftersom den norska silningen fungerar på ett helt annat sätt och den “miljö” normen befinner sig i är annorlunda, har transplanteringen till finsk rätt blivit misslyckad.
I tysk rätt finns de samma dragen som i svensk och norsk rätt. I Tyskland finns också en norm som motsvarar den norska normen om silning. Sållning infördes i Tyskland 1.1.2002 och har varit en av de mest omstridda delarna av den nya civilprocessen. Precis som i Norge infördes sållning för att öka tillgången till skriftligt förfarande, eftersom mål i regel handläggs muntligt i Tyskland. Problemet har varit att olika domstolar tillämpar normen i varierande grad. Därför har den tyska sållningen inneburit att tillgången till den andra instansen varierar kraftigt i olika delar av landet.
Resultatet av rättsjämförelsen var alltså att Finland i hög grad skiljer sig från jämförelseländerna. Vårt förfarande är mycket mer skriftligt och inflexibelt än i de andra länderna. Därtill har vi lika regler för alla mål och saknar prövningstillstånd för småmål. Vår sållning skiljer sig dessutom kraftigt från norsk och tysk rätt.
Frågan blir då: vad kan vi göra i Finland för att förbättra läget. Eftersom sållningen är klart ohållbar såväl i praktiken som i ljuset av grundpelarna bör vi överge den. På kort sikt tror jag att det inte finns någon snabb och enkel lösning som skulle stå i samklang med grundpelarna. Man kunde naturligtvis införa prövningstillstånd för småmål. På längre sikt borde man sträva efter att kraftigt öka andelen mål som handläggs muntligt. Det förutsätter att man utvecklar de muntliga förhandlingarna så att de blir ett mer ändamålsenligt verktyg. Detta förutsätter aktiva åtgärder i form av utvecklingsarbete och utbildning. Då muntliga förhandlingar blivit allmänna och används på ett effektivt sätt at domarkåren kan muntlig och skriftlig handläggning kombineras skräddarsytt för varje enskilt mål. Dessa lösningar är mer hållbara på sikt och står i samklang med strävan efter en rättvis och ändamålsenlig rättegång, men är ingen enkel lösning. Tvärtom förutsätter det att man går in för att aktivt utveckla arbetsmetoderna vid hovrätterna och ett all lagstiftning är av hög kvalitet.
Juris kandidat Anna Nylunds akademiska doktorsavhandling ”Tillgången till den andra instansen i tvistemål” granskades den 10 juni.
