|
Språklagen – ett redskap för finskan och svenskan
Text Paulina Tallroth Bild Futureimagebank Språklagen är en allmän lag som gäller hela förvaltningen. Dessutom finns det språkbestämmelser i speciallagstiftningen, till exempel i lagen om patientens ställning och rättigheter. I lagen om grundläggande utbildning finns det bestämmelser om undervisningsspråket i skolorna och i gymnasielagen om examenskraven för studentexamen. Bland allmänheten uppfattas språklagen ofta som en lag enbart för svenskan. Så är inte fallet, språklagen ger inte bättre rättigheter åt svenskspråkiga än åt finskspråkiga. Den nya lagen medförde inte heller nya språkliga rättigheter i förhållande till den gamla språklagen från år 1922. Däremot förtydligar lagen de enskildas rättigheter och myndigheternas skyldigheter. I lagen ingår det en bestämmelse om att myndigheterna självmant skall se till att de språkliga rättigheterna förverkligas i praktiken, samt detaljerade bestämmelser om handläggningsspråket i olika ärenden. Lagen behandlar alltså båda nationalspråken på lika villkor och är ett verktyg för god förvaltning och rättvis rättegång på såväl finska som svenska. Lagen svarar mot språkliga behov Språkliga rättigheter finns till för att människor skall få sina språkliga behov tillgodosedda. Språklagen har därför inte mätbar samhällelig nytta, utan människornas behov som utgångspunkt. Enligt grundlagen har alla rätt till god förvaltning. Därför är det lätt att inse att förvaltningen inte är god, om den inte fungerar i språkligt avseende. Vi måste kunna lita på att myndigheterna har förstått vårt ärende för att kunna lita på deras beslut. Ju privatare och känsligare ett ärende är, desto större är behovet att få använda sitt eget språk. Visserligen kan många även andra språk än sitt modersmål – särskilt svenskspråkiga i vårt land kan ofta god finska – men trots det är det tryggt att använda sitt eget språk i krävande situationer och komplicerade ärenden. Bland annat domstolarnas, skattemyndigheternas och Folkpensionsanstaltens vokabulär kan ofta vara främmande. Faktum torde vara att svenskspråkiga i praktiken oftare än finskspråkiga råkar ut för situationer där språkliga rättigheter inte förverkligas. Sådana situationer kan uppstå inför domstol, om domarens kunskaper i svenska är otillräckliga. En svenskspråkig part eller ett svenskspråkigt vittne kan till exempel befara att hans rättsskydd blir lidande för att han inte blir korrekt förstådd. Följden blir att han självmant byter till finska – med andra ord ger avkall på sina språkliga rättigheter. Detta sker särskilt ofta under polisens förundersökning i brottmål. Även i mål med både finsk- och svenskspråkiga parter upplever svenskspråkiga ofta att inte att det inte är välkommet att nyttja sina språkliga rättigheter. Krav på myndigheternas agerande Även hos förvaltningsmyndigheterna ger svenskspråkiga ofta i praktiken avkall på sina språkliga rättigheter. Det är vanligt att svenskspråkiga i sin korrespondens med myndigheterna använder finska för att förvissa sig om att deras ärende inte kräver längre handläggningstid eller uppfattas fel hos myndigheterna på grund av språket. Det händer till och med att svenskspråkiga personer klagar på finska till justitieombudsmannen, med motiveringen att de inte önskar dröjsmål på grund av svenskan. Det att en finskspråkig tjänsteman hos en tvåspråkig myndighet, till exempel ett ministerium, uppmanar en svenskspråkig klient att tala finska är inte förenligt med språklagen, eftersom dessa myndigheter skall ge service på båda språken. Bestämmelserna om att varje myndighet självmant skall tillgodose att de språkliga rättigheterna förverkligas utan att individen särskilt behöver kräva detta, ställer krav på aktivt ansvarstagande av myndigheterna för språkliga rättigheter. Det är också viktigt att komma ihåg att finskspråkiga har exakt samma språkliga rättigheter som svenskspråkiga. Problemen och argumenten är också likadana som för svenskspråkiga. Hos kommunala myndigheter på svenskdominerade områden händer det att finskspråkiga inte alltid får service på sitt eget språk, utan man utgår ifrån att alla använder svenska. Det har till exempel hänt att myndigheterna inte har översatt ett svenskt beslut till finska trots att parten använt finska under handläggningen. Förevändningen är att parten förstår svenska. Tvåspråkiga situationer kan också vara svåra, i synnerhet i ärenden där parterna har starka emotioner, till exempel vid lantmäteriförrättningar. Då har parterna inte alltid lätt att komma ihåg att den enas rätt att använda sitt eget språk inte utesluter den andras rätt. Bådas språkiga rättigheter kräver respekt och det är myndighetens uppgift att se till att dessa förverkligas på lika villkor. Språkliga rättigheter – en aktiv process Verkställigheten av en allmän lag med ett brett tillämpningsområde är alltid en tidskrävande process. En grundförutsättning är att lagstiftningen blir känd hos myndigheterna. Därefter måste myndigheterna kartlägga sina arbetsrutiner och anpassa dem till att den tvåspråkiga förvaltningskultur som språklagen förutsätter. Både före lagen trädde i kraft och därefter har många förbättringar med hänsyn till de språkliga rättigheterna gjorts. Bland annat har myndigheternas svenskspråkiga webbinformation märkbart ökat. Det är numera lättare att få svenskspråkig information om sådant som berör medborgarna, till exempel om hur man söker bygglov. Trots många framsteg återstår dock ännu mycket att göra innan de språkliga rättigheterna i praktiken förverkligas fullt ut. Sist, men inte minst – människorna måste känna till sina rättigheter och nyttja dem. Skribenten är Dr. jur. och regeringsråd vid justitieministeriet. Hon har varit med om att bereda språklagen och ansvarar nu för uppföljningen av den. Läs mera om språklagen på justitieministeriets språklagswebbsidor: www.om.fi/7000.htm (på finska) och www.om.fi/7100.htm (på svenska) |
