Finland som skrivit under konventionen, har ocksa en ny reviderad verksamhetsplan men ännu mycket att lära sig om hur människohandeln fungerar.
Säkerhets- och samarbetsorganisationen i Europa OSSE:s handlingsplan för att bekämpa människohandel godkändes i december 2003. Sedan oktober 2006 är det Eva Biaudet, tidigare minister och mångårig riksdagsledamot (Sfp), som innehar tjänsten som särskild representant för bekämpning av människohandel vid OSSE, sekretariatet i Wien. De 56 OSSE länderna, från Vancouver till Vladivostok, har förbundit sig att bekämpa människohandeln och organisationen stöder dem i detta arbete. Det kan handla om att identifiera och skapa strukturer som har visat sig vara effektiva för bekämpning av människohandel, till exempel utbildning av polisen i att förstå att offret inte kan behandlas som en brottsling eller stiftandet av tillräckligt noggrann lagstifning som fungerar i praktiken.
Målsättningen inom EU-länderna är bland annat att harmonisera brottslagstiftningen och ge offren för människohandel uppehållstillstånd. I detta nu är det endast 18 EU-länder som skyddar offren med hjälp av tillfälligt uppehållstillstånd.
I många av länderna där offren för människohandel rekryteras är korruption även inom polisen ett allvarligt problem. Offren för människohandel har systematiskt förnedrats och mist sin tilltro till rättvist bemötande. De misstror ofta myndighetspersoner och är ovilliga att göra brottsanmälan. Som illegala invandrare lever de under hot att utvisas ur landet om de anmäler sig hos polisen, som i värsta fall dessutom kan höra till kunderna på bordellen där de exploateras. Deras människovärde är kränkt och de har svårt att se någon väg ut ur förnedringen och exploateringen.
För att sänka tröskeln för offren att stiga fram och anmäla sig hos myndigheterna borde proceduren för att de beviljas uppehållstillstånd vara klar och förutsägbar, vilket inte är fallet i de flesta länderna, inklusive Finland.
Diger dagsagenda
– Mina erfarenheter som politiker har lärt mig att förändringar sker långsamt, man får vara glad för varje beslut och åtgärd i rätt riktning. Som exempel kan jag nämna att innan jag flyttade till Wien gjorde jag en hemställningsmotion om att Helsingfors stad skulle gå in för en handlingsplan mot människohandel. I mars är jag inbjuden till ett seminarium i Helsingfors för representanter från andra europeiska städer. Temat är just det praktiska arbetet mot människohandel och hur man kan hjälpa människorättsoffer på lokal nivå, säger Eva Biaudet i telefon en tisdag januariförmiddag.
På arbetsdagsagendan ryms en arbetsträff med Tjeckiens, d.v.s. EU-ordförandelandets ambassadör, möte med en forskare inom brottsstatistik med tanke på insamlingen av information och bredare rapportering.
– Jag ska också läsa in mig på en landsrapport vi skriver om Spanien, planera ett besök i bland annat Armenien och skriva talet för en studentkonferens inkommande torsdag i Warwick, tillägger Biaudet.
Resorna försöker småbarnsmamman begränsa till varannan vecka, och de flesta avklarade med en övernattning.
Medborgarorganisationerna viktiga
Fastän problematiken antar hisnande proportioner och berör miljoner människor i hela världen finns det alltid ljuspunkter. Varje offer som räddas eller får hjälp är en människa och det handlar om hela hennes liv. Visst medger Biaudet av hon ibland blir deprimerad vilket dock uppvägs av arbete i ett proffsigt team och möten med människor som på ett beundransvärt sätt jobbar konkret med att hjälpa människorättsoffer. Hon minns med värme nunnorna i Madrid som har ett skyddshem för f.d. sexslavar och organisationer med t.ex. unga läkare som jobbar med uppsökande gatuarbete. Arbetet inom den tredje sektorn är värdefullt och kan sällan ersättas ens av den bästa myndighet. Men inte heller tvärtom – också myndigheternas insats behövs. Medborgarorganisationernas uppsökande arbete och polisens undersökande arbete skulle båda vara i behov av klart större resurser också i Finland.
Att de få rättsfall i Finland vilka uttryckligen hänför sig till människohandel, uteslutande har identifierats just av myndigheter, till skillnad fran hjälporganisationer och hälsovårdspersonal avviker från läget i övriga Västeuropa. Vad detta beror på borde man utreda. Ett enkelt svar kunde vara att det råder brist på förtroende mellan dessa organisationer och t.ex. polisen. Man kan inte lita på att få status av offer och få stanna i landet eftersom den möjligheten är villkorlig och domstolarna hittills har satt en oerhört hög tröskel för tolkningen av det som är människohandel.
Det finns också andra saker som bryter mot ett s.k. vanligt mönster. I Europa är 80 procent av de identifierade offren för människohandel utnyttjade i sexhandeln medan de flesta fallen i Finland har berört personer på arbetsmarknaden. I Finland har som bekant endast ett fall dömts som ett människohandelsbrott; offret var en klart utvecklingsstörd kvinna som exploaterades för prostitution. Utnyttjandet av de andra offren definierades endast som grovt koppleri fastän domstolen fastställde att de usatts för våld, frihetsberövande, förnedring och hotelser – klara indikatorer på tvång och på att de befann sig i en utsatt situation med alla kännetecken på människohandel enligt internationella normer. Eventuellt tidigare medgivande eller vetskap om att man skulle arbeta inom prostitution förändrar inte situationen.
Biaudet konstaterar att den största utmaningen i bekämpningen av människohandel fortfarande är identifieringen av offren vid sidan av preventiva åtgärder för att minska brottsligheten. Alltför ofta behandlas offren som de skulle vara kriminella eller som irreguljära invandrare som bara skall deporteras ur landet.
I lag förbjuda sexhandel?
Eva Biaudet fick i tiderna stora rubriker i pressen för sina åsikter om att Finland borde förbjuda i lag all sexhandel vilket Sverige gjort. Finland gick sedermera in för en lagstiftning där man kriminaliserar sexköp, men endast av offer för människohandel och vid koppleri. Problemet i praktiken med en sådan lagstiftning har visat sig vara svårigheten att bevisa människohandeln. Graden av utnyttjande och våld mot offret är sällan synligt för sexköparen.
– Eftersom sexhandeln alltid ändå handlar om utnyttjande av en annan persons svagare situation, kunde vi likaväl genom lagstiftningen också bättre motarbeta sexbusinessen överlag. Till största delen handlar det om utlänningar som inte har andra möjligheter, som utsätts för våld och förnedring. De inhemska offren är ofta drogmissbrukare eller utsatta på annat sätt. Vem har intresse att skydda exploateringen av utsatta människor? Kanske de som tar hem de stora vinsterna – och det är inte offren själva. Den svenska lagen har helt enkelt fungerat bättre i praktiken.
I alla länder definieras prostitution med barn som människohandel. Man kan dock fråga sig om gränsdragningen borde vara strängare vad gäller t.ex. utvecklingsstörda.
– Kanske också över 18 -åringar ibland kunde behandlas enligt samma kriterier som barn, särskilt i sexbrott, och brottsutövaren få straff enligt det?
De senaste rapporterna från Holland visar att man inte kan kontrollera brottsligheten eller våldet inom sexhandeln genom att legalisera prostitution med hjälp av licensierad sexbusiness. Också i Holland har polisen funnit stora människohandelsligor med hundratals offer för människohandel inom den s.k. lagliga sexhandeln. Utredningsresurserna korrelerar direkt i antal identifierade offer.
Källor:
Telefonintervju med Eva Biaudet, januari 2009
Eva Biaudets kolumn i Europa-lehti, 2007
Eva Biaudets kommentarer till Finlands handlingsplan för bekämpningen av människohandel, 2007.
