Svenskt lagspråk i Finland temat på Åbo juristers sommarmöte

Juridiska Föreningens filialavdelning hade sitt sommarmöte på Samppalinna parkpaviljong. På mötet höll lagstiftningsrådet Ann-Marie Malmsten föredrag över temat Nytt och gammalt i det svenska lagspråket i Finland. I sitt anförande koncentrerade hon sig i det svenska lagspråkets utveckling och nuläge hos oss.

Handboken Svenskt lagspråk

Under femtioårs tid har Statsrådets svenska språknämnd arbetat för ett klart och begripligt svenskt lag- och förvaltningsspråk. År 1986 gav justitieministe-riets lagberedningsavdelningen ut den första handboken Svenskt lagspråk i Finland. Den svenska språknämnden tog sedan ansvaret för boken och har get ut nya omarbetade versioner 1990, 1998 och 2004. Handboken utkom senast på våren 2010 och då för första gången i Publikationsserien Föreskrifter, anvisningar och rekommendationer från statsrådets kansli.

Boken har utarbetats inom språknämnden. Ann-Marie Malmsten har varit huvudredaktör i den arbetsgrupp, som omarbetat och kompletterat materialet på de tidigare upplagorna av handboken.

Handboken riktar sig främst till den som översätter och granskar lagar och andra författningar. Boken innehåller viktig bakgrundsinformation för översättare bland annat standardfraser och andra formuleringar som rekommenderas i sammanhanget. De språkriktighetsfrågor och skrivregler som behandlas blir ofta aktuella vid översättning av lag- och propositionstext.

Lagspråkets utveckling genom seklerna

I lagboken ingår författningar från fyra århundraden. De äldsta lagspråktexterna utgörs av delar av 1734 års lag som fortfarande gäller, nämligen vissa bestämmelser i handels-, byggninga och rättegångsbalken. Språket i dem är mycket ålderdomligt, men det har haft en mycket stor betydelse som mönster vid skrivning av lagstext långt in på 1900-talet. Då användes med avsikt ord och uttryckssätt som inte längre förekom i det allmänna språkbruket för att ge texterna en upphöjd och vörnadsbjudande prägel. Man brukar tala om en arkaistisk stil, jfr. lagen om skuldebrev (622/1947).

Våra lagar skrevs fram till början av 1900-talet på svenska och översattes sedan till finska. Under andra hälften av 1800-talet tillkom ett stort antal lagar. Vissa bestämmelser i dem gäller fortfarande i oförändrad lydelse. Språket i dem motsvarade i stort sett tidens skrivsätt, men verkar numera föråldrat.

Det svenska lagspråket i Finland bör i så hög grad som möjligt närmas till lagspråket i Sverige. Därför är det viktigt att översättare och granskare studerar författningstexter från Sverige. När en helt ny lag skrivs ska man samtidigt se över och vid behov ifrågasätta den svenska terminologi som använts i tidigare och angränsande lagstiftning, i synnerhet om den lagstiftningen är av äldre datum. Man ska grundligt sätta sig in i termfrågan och överväga om det är möjligt att här införa samma terminologi som i Sverige. Det är alltid fråga om en helhetsbedömning.

Finlandismer är av olika slag. Dels förekommer ålderdomliga ord eller ordformer som tidigare har funnits också i Sverige, till exempel allena för ensam, barberare för frisör, nejd för trakt. Dels har det i finlandssvenskan bildats egna ord och uttryck, ofta under påverkan av finskan och tidigare även av ryskan. Det finns också svenska ord som änvänds bara i Finland. I lagspråket förekommer det finlandismer, dels sådana som beror på vår lagstiftning och våra samhällsförhållanden och dels sådana som återspeglar det finlandssvenska allmänspråket eller som har kommit in i form av ersättningslån. Vid översättningen av helt nya lagförslag ska svenskan i Finland skilja sig så lite som möjligt från lagspråket i Sverige.

Då utvecklingen av förvaltningen och lagstiftningen har på vissa områden varit en annan i Finland än i Sverige används hos oss hävdvunna finländska benämningar, trots att de har motsvarigheter i Sverige. Ministrarna kallas i Sverige statsråd, våra regeringsråd motsvaras där av departementsråden och titeln förvaltningsråd motsvaras i Sverige av regeringsråd.

Det finns också hos oss många rättsliga institutioner som saknar direkt motsvarighet i vårt grannland. Exempel på detta är andelslag och bostadsaktiebolag. Det händer fortfarande att man i Finland introducerar nya begrepp som inte har någon motsvarighet i Sverige. Då är man tvungen att skapa nya termer också på svenska. I fråga om viktiga termer som väntas få allmän spridning är det bäst att kontakta experter på området, kolleger i Sverige och till exempel svenska avdelningen vid Forskningscentralen för de inhemska språken eller Statsrådets svenska språknämnd.

Strävan efter en enhetligare och modernare terminologi

I Finlands nya grundlag som trädde i kraft den 1 mars 2000 såg man grundligt över teminologin i sammanhanget. Statshushållningen ändrades till statsfinanserna, statsfördrag till fördrag, utkomst ersattes med försörjning och riksdagsman med riksdagsledamot. Ett annat exempel är 2006 års aktiebolagslag där dividend ersattes med vinstutdelning.

Det har ibland hänt att särskilda finlandssvenska termer införts okså när motsvarande sverigesvenska hade stått till buds. Man kan nämna skyddsväg (övergångsställe), personbeteckning (personnummer) och arbetsgivares socialskyddsavgifter (arbetsgivaravgifter).

Så länge ett ord förekommer som direkt lagterm måste det användas i alla lagar och författningar på lägre nivå som har samband med den lag där termen definieras. Ordet jordlega var föråldrat redan när 1966 års jordlegolag stiftades, men så länge lagen är i kraft med det namnet måste termerna jordlega, legogivare och legotagare användas när det görs ändringar i jordlegolagen eller den förordning som bygger på den, eller då det direkt hänvisas till de här författningarna. I annan lagstiftning där avtalstypen förekommer kan man emmellertid ofta skriva arrende, arrendegivare och arrendator.

I språkriktighetsfrågor följer handboken i huvudsak rekommendationerna i Svenska skrivregler, Språkriktighetsboken och Svenska Akademiens ordlista (SAOL).