I sin avhandling under arbete kon- centrerar sig Casper Herler på ansvarsfrågorna och jämför hur liknande frågor behandlas i Sve- rige, Danmark och Tyskland.
Luft- och vattenföroreningar för med sig så mycket snabbare negativa konsekvenser för miljön med påföljande hälsorisker, att ansvarsfrågorna kring dessa utretts i ett tidigare skede än de som gäller markförorening som sker mer i det fördolda. Företagsköp i Finland som gjorts i ökande grad sen 90-talet av amerikanska företag har bidragit till aktualiseringen av saneringsansvaret för förorenade markområden.
Miljömedvetenheten är större i USA där man redan länge med hjälp av miljökonsulter utförligt utrett miljöriskerna vid fastighetsköp. En stegvis riskvärdering kan ge indicier för laboratorieprov av markprover. Risk finns för att man trots laboratorieprov senare uppdagar tidigare avfallsplatser på markområdet.
På 70-talet, då de ekologiska riskerna uppdagades, började man i Finland påföra ansvar för grundvattenförorening som främst har hälsorisker som följd. Avdunstande giftiga kemikalier från förorenad mark ingår i lös jord och växtlighet, till fara för barn och smådjur.
Forskningsarbetet har för Herlers del fört med sig att han satt in sig imarkföroreningens historia i Finland, även före 1970-talet när kännedomen om hur gifterna påverkar miljön var liten. I Finland har man koncentrerat sig på avfallslagstiftningen och därmed förbunden rättspraxis.
– I jämförelse med Holland och Danmark där man vaknade i miljöfrågorna redan på 70- och 80-talet, har Finland vaknat sent. Även om den allmänna uppfattningen är att man inget innan detta visste, nämns i finska lagberedningsarbeten visserligen redan på 50-talet läckande oljecisterner och impregneringsverksamhet som orsaker till grundvattenförorening.
Kartläggning
I Finland visar kartläggningen på ca 20 000 förorenade markområden, medan samma siffra i Tyskland är 300 000. Fler förorenade markområden kan uppdagas, till exempel i huvudstadsregionen där DDT tidigare användes i växthusodling. Den ökade kunskapen om miljörisker förknippade med olika kemikalier kan föra med sig nya nedsmustsningsproblem. Till exempel i samband med sågverksamhet främst på 50- och 60-talet användes klorfenolföreningen KY-5 som motverkar missfärgning av virke. De då använda komposteringsmetoderna av den förorenade marken har ej brutit ned dioxinerna, vilket miljöexperterna uppdagade först i medlet av 90-talet.
Ett av de kostsammaste saneringsfallen i Finland har utgjorts av bostadsområdet Kvarnbäcken i Helsingfors som befanns vara byggt på en tidigare avstjälpningsplats med giftiga substanser från stadens gasverk. Fallet löstes med att staden Helsingfors löste in bostäderna av invånarna för att riva ned dem.
Oklar ansvarsfråga
Tvister om vem som bär saneringsansvaret kan uppstå när den nya ägaren till markområdet påvisar markförorening och den förorenande parten, till exempel en konkursdrabbad industri, bedrev sin verksamhet på platsen för länge sedan. Börsnoterade bolag i motssvarande fall brukar däremot axla saneringsansvaret. Dylika ansvarsfrågor lyder under offentligrätt där fallen inte preskriberas. Ett förorenat markområde utgör ett lagstridigt tillstånd, ett fall för miljömyndigheterna som inte fäster uppmärksamhet när föroreningen skett. I rättspraxis har ett ansvar för den nuvarande innehavaren av marken utvecklats sedan mitten av 1980-talet. Sannolikheten för innehavarens ansvar för de historiska fallen är i dagen läge större än förorenarens, även då förorenaren inte har ekonomiska problem.
Problematisk blir situationen när saneringskostnaderna i värsta fall överstiger markområdets värde och i fall med oklar ansvarsfråga.
– I södra Finland är lösningsmodellerna fler eftersom markområdena är attraktiva. Genom planläggning till exempel av markområden på stränder där industrier tidigare utövat verksamhet, får man till stånd en värdeökning när områdena kommer att utnyttjas för bostäder. Utgifterna för den nuvarande ägarens marksanering betalar i sådana fall ofta igen sig, konstaterar Herler.
Oljeläckage
I avhandlingen går Herler närmare in på jämkningen av det offentligrättsliga ansvaret gällande läckage av oljepannor, som för småhusägare leder till ekonomiskt betungande saneringar. Årligen brukar oljeläckage drabba några husägare i Finland som har ca 300 000 oljevärmda hushåll. Till saken hör att myndigheternas instruktioner gällande kontrollen av oljepannor och övervakningen av desamma inte har varit tidsenliga. Med tanke på budgetlinjedragningarna är det orealistiskt att alla drabbade i framtiden skulle få sin sanering bekostad av staten.
Likaså har ansvarsproblematiken kring saneringen av mindre värdefull mark sysselsatt Herler. I Finland finns skogsområden där man bedrivit sågverksamhet på 50- och 60-talet, med påföljd att jordmånen bär spår av miljögifter som använts i impregneringen av virket.
– Ofta försöker man ställa kommunen till svars för saneringen, vilket dock inte miljölagstiftingen automatiskt påkallar. Finland har nyare, klarare lagar om föroreningen som gjorts sedan 1994. De äldre problemen förblir olösta. Det retroaktiva ansvaret är en mångfacetterad fråga, säger Herler.
Han efterlyser en helhetsbedömning med centrala rättsprinciper i denna fråga där det är många intressen involverade och svårt att hitta en entydig regel för rättvisa. I sin avhandling lyfter han fram olika typsituationer med tanke på vad olika lösningar skulle leda till.
Tvärvetenskapligt
I samarbete med konsulter på området har Herler satt sig in i de olika saneringsmetoderna av förorenade markområden. En rad alternativa saneringsmetoder står till buds; injektering av kemikalier, lokala rengöringsanläggningar och isolering, men årligen transporteras en halv miljon ton förorenad jord på de finländska vägarna, på väg till övervakade avfallshögar.
Miljöjuristen borde sålunda ha vissa insikter i naturvetenskaper för att kunna bedöma betydelsen av forskningsresultaten. Herler har således bekantat sig med geologi vilket överensstämmer med hans intresse för naturvetenskaper. Han frågar sig dock i vilken mån man kan lita på naturvetenskapliga forskningsresultat emedan den ekotoxikologiska riskvärderingen innehåller en rad osäkerhetsmoment. Mot bakgrund av den tolkningsbara miljöjuridiken tenderar beslutsfattarna klamra sig fast allt för hårt i entydiga numerära riktvärden, påpekar Herler.
Markköparens undersökningsplikt
En viktig fråga förbunden med eventuell miljöpåverkan handlar om markköparens undersökningsplikt i det avtalsinterna förhållandet. Plikten påverkas av säljarens information om verksamhet som bedrivits på markområdet, men köparen bör ifrågasätta uppgifternas riktighet.
Privatpersoner anses inte ha lika omfattande undersökningskrav som företagare. Herler förespråkar med hänvisning till syftena för förvärvaransvaret och förhållandet till aktieköp, att köparen är skyldig att undersöka alla riskfyllda driftsplatser. Om så inte sker bör köparen komma överens om avtalsarrangemang och eventuellt beaktande av ansvarsrisken i prisbildningen. I förvärvaransvaret ingår både offentlig- och privaträttsliga element, men ansvarsformen är så pass ny att en preciserande rättspraxis inte finns rörande omfattningen av förvärvarens undersökningsplikt.
Miljörättskonsulter
Om sina framtidsplaner säger Casper Herler i detta skede att han tilltalas av rollen som sakkunnig i branschen där konsulterna jobbar i tvärvetenskapliga team. Anefter att forskningsarbetet fortskridit har han publicerat artiklar i berörda frågor. Det nordiska nätverket av miljörättsexperter har fungerat som stöd i arbetet där Herler sökt nya perspektiv på problematiken. Inom miljörättsforskningen finns ett välfungerande nordiskt samarbete.
På lagstiftningsnivå avviker den nordiska miljörätten mer från varandra än civil- och handelsrätten där man, åtminstone tidigare, inom vissa områden sysslat med gemensam lagberedning. Forskningsresor har fört honom till Sverige, Danmark och Tyskland. De två sistnämnda länderna har länge och noggrannare utrett saneringsansvaret eftersom man där huvudsakligen är beroende av grundvatten för dricksvattnet.
