|
40 år av högklassig undervisning i svenska vid juridiska fakulteten vid Turun yliopisto
Lektorat i svenska I början av 1960-talet inledde Grönholm sin karriär med att undervisa i svenska vid den humanistiska fakulteten vid Turun yliopisto. Ett par år senare blev han tillfrågad ifall han skulle vilja börja undervisa även vid den juridiska fakulteten. Det lät som en intressant utmaning, så han började som timlärare 1965. På den tiden hade de stora professorspersonligheterna Bengt Broms och Otto Brusin en stor inverkan på fakultetens utveckling. De betonade betydelsen av internationella kontakter och deras vision var att den juridiska fakulteten borde inrikta sig på internationella ärenden. Detta betydde att vikten av språkundervisningen växte och som en följd av detta grundades lektorat i engelska, tyska och till sist i svenska år 1970. Grönholm valdes till lektor och han fick fria händer att utveckla undervisningen. Grönholm ansåg, och anser ännu, att det är viktigt att stundenterna även undervisas i rikssvenska, så han inledde ett tätt sammarbete med det Svenska Institutet i Sverige. Därför finns det även idag två lektorat i svenska vid den juridiska fakulteten: en finlandsvensk och en rikssvensk lektor. Tack vare fakultetens internationella profilering har språkundervisningen i Åbo varit på en helt annan nivå än i Helsingfors och i Rovaniemi. Grönholm har t.o.m. med tillfredsställelse noterat att ett gott vitsord i hans slutförhör ersätter det officiella språkprovet. Då universiteten bestämde sig för att flytta all språkundervisning till språkcentralerna, höll den juridiska fakulteten fast vid sina egna lektorer. Grönholm anser att idén med centrerad språkundervisning inte alltid fungerar, då centralerna inte har tillräckligt med resurser och undervisningsgrupperna är för stora. Studentlivet då och nu Bo har alltid trivts tillsammans med studenterna, som också uppskattar honom. Det märks bl.a. genom att Bo blivit inbjuden till alla Lexs årsfester och deltagit i alla utom två. Dessutom valde studenterna vid den juridiska fakulteten Bo till årets lärare år 2004, vilket han anser vara en av höjdpunkterna i sitt liv. Speciellt bra kändes det att ännu efter 40 år uppskattas av studenterna själva. Under sin tid som lektor har Bo haft ett enastående tillfälle att på nära håll följa med hur studenterna och studielivet utvecklats. Förr i tiden, speciellt under 70-talet, var studenterna betydligt mer politiskt aktiva. T.ex. kämpade ”DemLex” och ”PorvariLex” ständigt om makten i föreningen, vilket tog sig uttryck i bl.a. skuggkabinett. I dag är det betydligt lugnare på den politiska fronten. Traditionellt har förhållandet mellan lärare och elever alltid varit gott vid fakulteten, men oerhört roligt hade de tillsammans då fakulteten var ung och studenterna färre. Då umgicks man även på fritiden bl.a. anordnade man gemensamma ölstafetter. Bo minns speciellt den gången då lärarna vann med en flaska. Även studenterna har förändrats. Då man tidigare kände igen juristuderande på attaché-portföljen, slipsen och kavajen, används i dag snarare ylletröjor och jeans. Däremot har juristuderande alltid varit utmanande elever eftersom de är intelligenta och ambitiösa. I dag är dock studietakten mer hektisk och studenterna är mer seriösa, plikttrogna och ambitiösa. Tidigare var studenternas inställning ledigare och lösare, vilket för en del ledde till längre studietider. Svenskans ställning i samhället Som lektor i svenska deltar Bo även i den samhälleliga debatten om det svenska språkets ställning i Finland. Bo är förargad över att besluten om språkundervisningen sedan 80-talet fattats av politiker i stället för sakkunniga. Tyvärr har detta lett till att kraven i studentexamen i fråga om svenska har minskat, vilket innebär att det som studenter tidigare lärde sig i gymnasiet nuförtiden undervisas först vid universiteten. De nya läroplanerna har resulterat i att studenterna bättre behärskar det muntliga vardagsspråket, men tidigare var studenternas grammatikkunskaper och ordförråd mer omfattande. Utvecklingen är oroväckande då alla jurister förr eller senare under sin karriär måste producera svenskspråkiga handlingar. Bo betonar att de är viktigt för ett litet folk i periferin att behärska grannspråken: det räcker inte endast med engelska. Därför tycker Bo att vi snarare borde tala om ”lahjaruotsi” i stället för ”pakkoruotsi”. Livet efter universitetet Ursprungligen bestämde sig Bo för att pensionera sig vid 63-års ålder. Men, eftersom även hustrun ännu arbetar, jobbet är så roligt och för att han – tack vare att han fått umgås med ungdomar – känner sig som en 43-åring, har han bestämt sig för att skjuta upp pensioneringen. Trots att undervisningen är givande, vill han även göra något annat i sitt liv. Därför tänker han gå i pension vid 65-års ålder, d.v.s nästa höst. Sin nyvunna frihet tänker han spendera ute i naturen: innerst inne säger sig Bo vara en lantbrukarpojke, som trivs bäst ute på fiskafänge och i sitt lilla potatisland tillsammans med sina två gamla traktorer Ett stort problem är dock att hitta en efterträdare. Själv anser sig Bo inte vara oersättlig. Vi studerande vet bättre. |
